torsdag 28 juni 2012

Besökstid

I morse ringde väckarklockan 05.15. En smula tidigt kan tyckas, särskilt sen en del av oss inte somnade förrän vid ett-rycket.


Det var bara att stiga upp för idag stod det äventyr på agendan. Skräcken sov hos päronen så jag behövde inte ta nån morgonsväng med henne. Bara hälla upp lite mat till pojkarna.


Jag tog pendeltåget som gick 06.28 och hoppade av på centralen. Väntade där i tio minuter för att fortsätta med nästa tåg. Efter en halvtimme var jag framme.




Nu skulle det letas reda på en buss också. Men jag hade en kvart på mig så jag hann. Bussresan var bara fem minuter, efter den fick jag gå cirka 400 meter och sen var jag framme.




Jag erkänner, bilden fotades på vägen hem igen. Jag ville inte göra det på väg in eftersom det är övervakningskameror och jag tänkte att då kanske de skulle bestämma att jag är en skummis och vägra släppa in mig. De får göra så.


Jag skulle alltså hälsa på min vän som är inlåst där. Jag har inte träffat honom på ett år, sen den tragiska händelsen, bara sett honom en gång i tingsrätten.


Men först skulle jag ju ta mig in på faciliteten. Det går säkert både smidigare och bättre om man inte som jag är en svensk variant av Bridget Jones.


Vi var tre som steg av bussen på hållplatsen Hall. Jag, en man och en kvinna som båda jobbade där visade det sig. Killen pinnade på och försvann medan tjejen gick framför mig. När vi kommer fram till grinden trycker hon på porttelefonen och talar om vad hon heter och vilken avdelning hon jobbar på. Då undrar han i telefonen naturligtvis vem jag är (övervakningskameror remember?).


"-Vem har du bakom dig?"


Vad gör jag mitt heltidsmiffo då? Jo, kör upp högerhanden som en Ugh-hälsning av en indian och vrålar ett asglatt HÄJJ!!!


"-Hej, vem är du?" (jag hade den obegripliga turen att få tala med en mycket tålmodig man)

"-Jag ska på besök!" 

"-Vad heter du?"


"-KENNELFLICKAN!!" (mycket högljutt som en riktigt speedad apa)


Men så kom jag på att jag är ju bokad i mitt dopnamn, med för och efternamn, så jag lyckades dämpa mig och tala om det i hyfsat normal samtalston.


Det blev tyst en väldigt lång stund, tjejen som stod där sa att de letade nog efter mig på besökspappret. Jag tror mer att de tvekade på att släppa in mig eller att de sammankallade all personal och hoppades på mer stolligheter från mig. Lite underhållning så där. Efter nån minut blev vi i alla fall insläppta. Jag hann upplysa tjejen om jag aldrig varit på besök förr så jag vet inte hör man gör. Hon log vänligt men hela hennes ansikte sa "Nähääää, det kan man väl aaaaldrig tro".


Jag gick fram till byggnaden och tryckte på nästa porttelefon. Nu slapp jag prata, de bara öppnade dörren.  


Nu var jag i ett rum med låsbara skåp och massa info på väggarna. Det stod att man skulle lägga in allt i skåpen och ta med nyckeln in. Man får inte ha med sig något in dit, vilket jag kan förstå men det är lite trist. Jag ville ju gärna ta med fika och några böcker men icke. Fast det visste jag innan så jag släpade inte dit nåt.


Sen var det att sitta och glo i nästan en halvtimme. De sista tio minuterna hade jag sällskap av en väldigt gullig ung tjej som skulle besöka sin pojkvän. 


Till slut öppnades en massiv dörr av en vakt och vi fick komma in båda två, ofta tar de en i taget sa tjejen men vi såg väl snälla ut, och därinne var det en sån röntgenmaskin de har på flygplatser och en metallbåge att gå igenom. I maskinen fick jag stoppa mina skor och mitt hårspänne. Jag fick tips redan innan jag åkte dit av min väns fru att inte använda bygelbh för den ger utslag i bågen. 


Jag lämnade ifrån mig mitt pass (har inget leg) och fick i utbyte en besöksbricka. Sen kom en annan vakt och hämtade oss båda så fick vi gå med honom. Jag först, sen han och sist den unga tjejen. Jag vet inte hur många låsta dörrar vi tog oss igenom men det var ett gäng. Upp för en trappa och sen var vi i besökskorridoren. 


Vakten låste upp en dörr till en besöksrum och där inne satt min vän och väntade på mig. Jag blev så in i h-e glad av att se honom så jag ropade hans namn och slängde mig över honom i en jättekram. När vi hälsat hörde jag "Harkel harkel" bakom mig. Det var vakten som visade mig var "larmknappen" satt ifall vi ville nåt. Sen gick han ut och låste dörren.  


Min vän hade av sin fru blivit påmind om att jag inte dricker kaffe, te eller varm choklad dricker jag när det är kallt ute. Eller jag jag ska vara helt sanningsenlig dricker jag det inte ens då, jag har det till att doppa mackorna i. Eftersom jag inte får ta med nåt in så hade min vän handlat i deras kiosk så jag fick läsk och drömtårta. Asgott!


Besöken är i 2 timmar och en kvart. Min vän berättade om vad som hänt under året, hur det är därinne och vad de gör och så. Jag berättade om hundarna och livet utanför murarna. Det är alltså genom hund som vi lärt känna varandra. 


Vi pratade och skrattade och var allvarliga och skrattade igen. Han verkade må hyfsat bra och det var väldigt skönt att se. 


Efter exakt 2 timmar och en kvart knackade det på dörren och så kom vakten och hämtade mig. Jag gav min vän en kram och sa att jag kommer absolut tillbaka och hälsar på om jag får. Det får jag sa han. Vi sa Hej då och jag gick med vakten tillbaka genom alla låsta dörrar. När vi stod i trappan med likadana låsta dörrar åt alla håll så sa jag att "Här skulle jag gå vilse varje dag", då flinade han och sa att "Nu har våra sommarvikarier kommit och de går vilse hela tiden!"


Sen bytte jag tillbaka min besöksbricka mot mitt pass av en ny vakt. Slussades genom två dörrar och två grindar och sen var jag på utsidan igen. Jag måste ge en stor eloge till alla de vakter jag träffade idag. De var jättetrevliga! Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig men de var väldigt vänliga allihop.


Nu var det järnet till bussen för om jag missade den skulle jag få vänta en timme på nästa men jag hann. Reste sen med två pendeltåg och blev upplockad vid stationen av mammuten och Skräcken. Klockan var bara halv ett  men det kändes som jag varit vaken ett dygn. Jag åt lite jordgubbskräm och sen fick jag skjuts hem och la mig för att sova middag. Jag trynade i 1½ timme. Det var välbehövligt. 


Mammuten frågade om jag kände mig nedstämd efter besöket men nej, det gör jag inte. Min vän var sig lik och det var skönt men om jag ska beskriva det hela med ett ord så var det surrealistiskt. En väldigt annorlunda dag blev det. Men jag kommer göra om det, absolut!



1 kommentar:

Kristina Osin sa...

Vilken bra vän du är:)