Larsson tog med sig kameran så vi fick några bilder.
Nu är det kväller och snart sovdax. Alma följer med mig upp på övervåningen inatt med. Det blir så bra så :)
måndag 28 februari 2011
En dag som idag.
Idag tog vi ut hundarna på promenad. Eftersom det fortfarande finns löptikar så fick vi dela upp dem i tre gäng. De två första åkte vi iväg en bit med för att promenera. Det tredje gänget fick springa på ängen här bredvid. Imorgon ska de få åka en bit bort.
Larsson tog med sig kameran så vi fick några bilder.
Maddie hade kul
Oofie sitter fint för att jag ska ge henne godis
Här har hon lessnat på det och BEGÄR godis, TA HIT!!!
Tim är ute efter snöbollen
Från vänster Maya, Sydnie, Maddie längst bak, Sondra o Mabel
Nu är det kväller och snart sovdax. Alma följer med mig upp på övervåningen inatt med. Det blir så bra så :)
Larsson tog med sig kameran så vi fick några bilder.
Nu är det kväller och snart sovdax. Alma följer med mig upp på övervåningen inatt med. Det blir så bra så :)
Hilfe bitte!
Om man sätter två hyfsat vuxna skitgamla människor på en kennel tillsammans med 15 hundar (14 som bor här permanent och min varannanveckas boende) så utvecklas ett väldigt speciellt språk. Värre än vilken förstagångs-förälder som helst.
Några smakprov på våra grava talsvårigheter kommer här.
Imorse släpptes Fadilah in till lilla Alma och de fick leka i vardagsrummet. Fadilah kallas även Filifjonkan eller bara Fjonkan. Då lyckades jag få ur mig det här:
-Fånka leker däjj! (Fjonkan leker med dig!) sagt med skitlöjligt röst.
Oofie flåsar som en glad apa när hon går och kallas då Babianen. Då säger vi saker som:
- Babaanen gaad! (Babianen är glad)
Sydnie kallas Fifigull. Nyss var vi i skogen på promenad och hon sprang så glatt.
-Ullan pingej!! (Fifigull springer)
Maddie kallas Madeleine.
- Heeeej Mabbälään!
I somras när valparna skulle ha mat och det skulle strösslas med lite köttfärs ovanpå så fick jag höra
-Glöm inte sössefässen.
Fortsätter det så här kommer vi enbart kunna göra oss förstådda i Rimbo.
Alltså allvarligt, så här kan vi inte ha det!
Kan ni vara snälla och komma på besök så vi lär oss prata som folk??
Några smakprov på våra grava talsvårigheter kommer här.
Imorse släpptes Fadilah in till lilla Alma och de fick leka i vardagsrummet. Fadilah kallas även Filifjonkan eller bara Fjonkan. Då lyckades jag få ur mig det här:
-Fånka leker däjj! (Fjonkan leker med dig!) sagt med skitlöjligt röst.
Oofie flåsar som en glad apa när hon går och kallas då Babianen. Då säger vi saker som:
- Babaanen gaad! (Babianen är glad)
Sydnie kallas Fifigull. Nyss var vi i skogen på promenad och hon sprang så glatt.
-Ullan pingej!! (Fifigull springer)
Maddie kallas Madeleine.
- Heeeej Mabbälään!
I somras när valparna skulle ha mat och det skulle strösslas med lite köttfärs ovanpå så fick jag höra
-Glöm inte sössefässen.
Fortsätter det så här kommer vi enbart kunna göra oss förstådda i Rimbo.
Alltså allvarligt, så här kan vi inte ha det!
Kan ni vara snälla och komma på besök så vi lär oss prata som folk??
Alma 8 veckor leker med Fadilah 1½ år.
Nej det var inte helt lätt att fota lekstunden - de ville inte vara still!
Almas första natt på kenneln.
Alma har en liten hage som står i vardagsrummet där hon får vara. Det är fyra kompostgaller som är ihopsatta.
Jag frågade Larsson om inte Alma skulle följa med mig och Skräcken upp och sova i gästrummet. Hon sa Ja. Så jag tog hennes hage under ena armen och Alma under andra så traskade vi upp. Skräcken stirrade på mig
-Vaddå, ska HON med oss och sova???
Det skulle hon.
Jag sover i en 90 centimeter bred säng. Skräcken brukar sova på golvet men inte inatt. Då hade hon ju hamnat alldeles för nära en läskig valp så hon delade säng med mig.
Alma fick sitt kvällsmål och sen släckte jag lampan. Då började lilla att låta. Hon gnällde, gnylade, pep och hade sig. Men inte så länge. Sen somnade vi.
Halv 7 drog ylning igång från övriga hundar så då vaknade hon. Alma ville komma upp. Det fick hon. Hon la sig tvärs över min bröstkorg och sov en stund till.
Skräcken såg lite kräkassugen ut men somnade om hon med. Vi sov i trekvart och sen sparkade vi igång dagen.
Jag frågade Larsson om inte Alma skulle följa med mig och Skräcken upp och sova i gästrummet. Hon sa Ja. Så jag tog hennes hage under ena armen och Alma under andra så traskade vi upp. Skräcken stirrade på mig
-Vaddå, ska HON med oss och sova???
Det skulle hon.
Jag sover i en 90 centimeter bred säng. Skräcken brukar sova på golvet men inte inatt. Då hade hon ju hamnat alldeles för nära en läskig valp så hon delade säng med mig.
Alma fick sitt kvällsmål och sen släckte jag lampan. Då började lilla att låta. Hon gnällde, gnylade, pep och hade sig. Men inte så länge. Sen somnade vi.
Halv 7 drog ylning igång från övriga hundar så då vaknade hon. Alma ville komma upp. Det fick hon. Hon la sig tvärs över min bröstkorg och sov en stund till.
Skräcken såg lite kräkassugen ut men somnade om hon med. Vi sov i trekvart och sen sparkade vi igång dagen.
söndag 27 februari 2011
Apres valpträffen
Nu har alla 7 valpköpare åkt hem med sina 7-månaders hundar. Gulliga var de. Hundarna alltså.
De sprang, hoppade och brottades i trädgården. Utom en av pojkarna då. Han skulle pippa. Alla.
Sen var han inte så noga med vilken ände det blev. Molly blev pökad i pannan.
Hej å hå!
Fyra från vänster är Colin, deras pappa. Mamma Maya längts till höger
"Valparna" fick rasa i trädgården så pressade vi människor oss in i huset för lite fika och GÖTAPETTER vilken fika det blev.
Folk hade tagit med sig plänty fikabröd. Ligger nu fint i magen.
Mollys (Liten Ida) ägare Peter och Kristina hade med sig en korg till Larsson och mig. Däri fanns det smaskiga ostar, kex och vin! Tusen tack!
Sist och minst så kom surisen idag, Larsson nya valp lilla Alma som idag är 8 veckor och 1 dag gammal. Hon gick från famn till famn och stornjöt!
Alma och jag facebookar
Nu har vardagsrumstanterna träffat Alma, tant Mabel (som bestämmer här) hon tror att det är hennes bebis. Att hon fått den i present typ. Galning.
Alma fick fejsbooka med Larsson också men det var så trist att hon la sig i soffan och sov istället :)
De sprang, hoppade och brottades i trädgården. Utom en av pojkarna då. Han skulle pippa. Alla.
Sen var han inte så noga med vilken ände det blev. Molly blev pökad i pannan.
Hej å hå!
"Valparna" fick rasa i trädgården så pressade vi människor oss in i huset för lite fika och GÖTAPETTER vilken fika det blev.
Folk hade tagit med sig plänty fikabröd. Ligger nu fint i magen.
Mollys (Liten Ida) ägare Peter och Kristina hade med sig en korg till Larsson och mig. Däri fanns det smaskiga ostar, kex och vin! Tusen tack!
Sist och minst så kom surisen idag, Larsson nya valp lilla Alma som idag är 8 veckor och 1 dag gammal. Hon gick från famn till famn och stornjöt!
Nu har vardagsrumstanterna träffat Alma, tant Mabel (som bestämmer här) hon tror att det är hennes bebis. Att hon fått den i present typ. Galning.
Alma fick fejsbooka med Larsson också men det var så trist att hon la sig i soffan och sov istället :)
Mot kenneln!
Idag är det söndag och jag ska till kenneln för att tillbringa kommande vecka där.
Vanligtvis åker jag ut sen eftermiddag men idag ska jag vara där redan halv ett.
Det ska vara valpträff för Mayas ungar som föddes i juli. Tänkte jag skulle vara med och glo på dem. Kanske peta lite också.
Barnen Bråttom.
Liten Ida eller Molly som hon heter kommer idag
Flickan som bodde kvar några extra veckor och lyckades få extranamnet Kvikkjokk kommer också. (springer man som en galning och har superbråttom blir det så)
Lilla Lovis, här tolv veckor
Naturligtvis följer Skräcken med. Men hon får vara i "mitt" sovrum under valpträffen. Risken är stor att hon skrämmer slag på de andra genom att låta som en motorsåg annars.
Vanligtvis åker jag ut sen eftermiddag men idag ska jag vara där redan halv ett.
Det ska vara valpträff för Mayas ungar som föddes i juli. Tänkte jag skulle vara med och glo på dem. Kanske peta lite också.
Barnen Bråttom.
Flickan som bodde kvar några extra veckor och lyckades få extranamnet Kvikkjokk kommer också. (springer man som en galning och har superbråttom blir det så)
Naturligtvis följer Skräcken med. Men hon får vara i "mitt" sovrum under valpträffen. Risken är stor att hon skrämmer slag på de andra genom att låta som en motorsåg annars.
lördag 26 februari 2011
Das boot
Så här ser mina vinterkängor ut
Varma, rejäla och med att skitbra grepp så jag inte slår omkull för ofta.
Men.
De är ASTUNGA! Ställde dem på vågen 1.2 kilo styck. Låter inte mycket men väg dina får du se att de ligger på max 400 gr.
Det betyder att:
1. I början av vintersäsongen släpar jag fötterna efter mig.
2. När vinter är slut och jag byter till gympadojjor så går jag som Kalle i Kalles Klätterträd en hel dag. Lyfter knäna skithögt och folk tror jag är från Rimbo.
Jag lovar att tala om för dig den dagen jag byter till skorna och apan finns att beskåda.
Varma, rejäla och med att skitbra grepp så jag inte slår omkull för ofta.
Men.
De är ASTUNGA! Ställde dem på vågen 1.2 kilo styck. Låter inte mycket men väg dina får du se att de ligger på max 400 gr.
Det betyder att:
1. I början av vintersäsongen släpar jag fötterna efter mig.
2. När vinter är slut och jag byter till gympadojjor så går jag som Kalle i Kalles Klätterträd en hel dag. Lyfter knäna skithögt och folk tror jag är från Rimbo.
Jag lovar att tala om för dig den dagen jag byter till skorna och apan finns att beskåda.
fredag 25 februari 2011
Saker som var bättre förr
Vintrarna - plusgrader, gröna gräsmattor, ingen jävla snö iallafall.
Somrarna - lagom varma, inga Greklandtemperaturer i hela juli, ingen algblommning
Smågodiset - det låg i burkar i kiosken endast petade på av kioskförståndaren, inte som nu när de är slickade och nysta på i mataffären.
Tv-programmen - eller egentligen inte. Vi hade bara inget annat att jämföra med. Nu VET vi ju hur bra det kan vara men sjukt sällan är.
Jag - jag var yngre, snabbare, snyggare och skulle aldrig brytt mig om att lista saker som var bättre förr.
Somrarna - lagom varma, inga Greklandtemperaturer i hela juli, ingen algblommning
Smågodiset - det låg i burkar i kiosken endast petade på av kioskförståndaren, inte som nu när de är slickade och nysta på i mataffären.
Tv-programmen - eller egentligen inte. Vi hade bara inget annat att jämföra med. Nu VET vi ju hur bra det kan vara men sjukt sällan är.
Jag - jag var yngre, snabbare, snyggare och skulle aldrig brytt mig om att lista saker som var bättre förr.
Tjat tjat tjat
Hör jag ordet "fredagsmys" menat på allvar en gång till så är risken stor att jag fontän-vomerar.
torsdag 24 februari 2011
Skidåkare är töntar!
Klockan 10 möttes vi och åkte till Ängsjö friluftsområde. Fem hundar och fyra människor släpade sig runt en slinga där i 1½ timme. Eller ja, vi människor kämpade i lössnön medan hundarna sprang som dårar eller brottades.
Efter en stund kom den en skitgubbe på skidor som började vråla och härja om att det hade gåtts i deras skidspår.
Vi försökte undvika att trampa i dem men emellanåt händer det , som när man ska fånga in sin hund för att den inte ska skrämma ihjäl en skidåkare.
Jag blir lite trött.....när de är snö får tydligen ingen annan vistas i skogen. Men det kör ju ihop sig nu när vi haft snö i fyra månader. Det kan omöjligt vara så att en tredjedel av året ägs området av skidåkare. De är inget vidare på att dela med sig inte. Själviska byfånar.
När jag kom blev det gulaschsoppa med ostmacka. Supergott. Sen lyxade jag och gjorde efterrätt. Chokladpudding med bananhack i. Jag gjorde en skaplig sats. Blev tre stora dessertskålar. Fiiiifan vad gott det var.
Sen la jag mig på soffan för att finvila lite innan jag började diska och sånt trist.
Vaknade tre timmar senare. Jamen hejja!
Efter en stund kom den en skitgubbe på skidor som började vråla och härja om att det hade gåtts i deras skidspår.
Vi försökte undvika att trampa i dem men emellanåt händer det , som när man ska fånga in sin hund för att den inte ska skrämma ihjäl en skidåkare.
Jag blir lite trött.....när de är snö får tydligen ingen annan vistas i skogen. Men det kör ju ihop sig nu när vi haft snö i fyra månader. Det kan omöjligt vara så att en tredjedel av året ägs området av skidåkare. De är inget vidare på att dela med sig inte. Själviska byfånar.
När jag kom blev det gulaschsoppa med ostmacka. Supergott. Sen lyxade jag och gjorde efterrätt. Chokladpudding med bananhack i. Jag gjorde en skaplig sats. Blev tre stora dessertskålar. Fiiiifan vad gott det var.
Sen la jag mig på soffan för att finvila lite innan jag började diska och sånt trist.
Vaknade tre timmar senare. Jamen hejja!
onsdag 23 februari 2011
Bada är kul!
Katten Sonja var inte som andra inte. Hon gillade vatten. Vid flera tillfällen så klev hon i badkaret när jag låg där. Sen simmade hon omkring lite. Hennes syster Alice såg ut som hon skulle kräkas. Hon hade en för katter mer normal inställning till vatten.
Sonja på väg ner i badkaret.
När vi sen bytte lägenhet och fick en utan badkar, bara dusch, då blev hon besviken. Så för att göra henne glad tog jag fram en balja emellanåt som jag fyllde med vatten. Hon badade och lekte i vattnet så länge att vattnet blev kallt. Hon var speciell min älskling.
När vi sen bytte lägenhet och fick en utan badkar, bara dusch, då blev hon besviken. Så för att göra henne glad tog jag fram en balja emellanåt som jag fyllde med vatten. Hon badade och lekte i vattnet så länge att vattnet blev kallt. Hon var speciell min älskling.
Djurägare är inte kloka!
Mina första två katter, Alice och Sonja föddes 4 september 1991. I Småland. Men det var ju inte deras fel :)
När jag fått hem dem i december behövde de ju vaccineras. Jag bokade på ett ställe här i närheten.
Det satt en tjej i väntrummet med en stor, svart och i mina ögon osnygg katt i knäet. Mina små dunbollar satt i en transportbur som det heter.
Så söta, Alice till vänster och Sonja till höger.
Det var bara den här tjejen och jag i väntrummet. Plötsligt hör jag henne säga:
-Snart är det din tur att gå in till farbror Doktorn men det är inge farligt.
Jag minns att jag tänkte "Det är nog fler än katten som behöver träffa farbror Doktorn din dåre".
Sen tog det säkert en 7-8 dagar innan jag började prata med mina. "Nu ska mamma gå till jobbet, måste tjäna pengar så ni kan få roliga leksaker".
Jag vinkade till dem också innan jag stängde dörren.
Nej, man föds inte så här. Man BLIR så här. Tror att man är värsta Dr Doolittle som kan prata med djuren. Alla djurägare gör det. Även de som säger att de inte gör det. De vill bara verka hyfsat normala så de pratar med sina djur när ingen annan människa finns i närheten.
Vi är inte riktigt kloka. Ifall du någonsin tvekat menar jag.
När jag fått hem dem i december behövde de ju vaccineras. Jag bokade på ett ställe här i närheten.
Det satt en tjej i väntrummet med en stor, svart och i mina ögon osnygg katt i knäet. Mina små dunbollar satt i en transportbur som det heter.
Det var bara den här tjejen och jag i väntrummet. Plötsligt hör jag henne säga:
-Snart är det din tur att gå in till farbror Doktorn men det är inge farligt.
Jag minns att jag tänkte "Det är nog fler än katten som behöver träffa farbror Doktorn din dåre".
Sen tog det säkert en 7-8 dagar innan jag började prata med mina. "Nu ska mamma gå till jobbet, måste tjäna pengar så ni kan få roliga leksaker".
Jag vinkade till dem också innan jag stängde dörren.
Nej, man föds inte så här. Man BLIR så här. Tror att man är värsta Dr Doolittle som kan prata med djuren. Alla djurägare gör det. Även de som säger att de inte gör det. De vill bara verka hyfsat normala så de pratar med sina djur när ingen annan människa finns i närheten.
Vi är inte riktigt kloka. Ifall du någonsin tvekat menar jag.
tisdag 22 februari 2011
Dum och Dummare
Om ni slutar tjata om att få gå ut på balkongen så slipper ni sitta där i 20 minuter.
Muppar.
In memorian - Saskia
När jag började på kenneln var där 14 hundar. Nu är det 13.
Men de blir 14 igen på söndag när Surisen flyttar in.
Saskia var 14 år när jag började. Hon blev 14½.
Saskia var en riktig "gammelhund". Hon gick ganska illa, hörde snudd på ingenting och var hyfsat senil men hon var glad ändå. Om man inte hör behöver man inte lyda. Praktiskt.
Hon tyckte väldigt mycket om att gå på promenad, även om hon inte gick så fort eller orkade gå långt.
En söndag när jag kom till kenneln i början av sommaren så kom jag dit sent på kvällen. Bland andra så var Saskia i trädgården och var aktiv i välkomstkommiten. Hon hälsade glatt på mig och sen gick hon och ställde sig vid grinden och tittade på mig. Saskia ville gå på promenad. Men eftersom klockan var halv tio så fick jag via teckenspråk tala om att Nej, det gör vi imorgon - nu ska vi sova.
Hon gillade att sova. Det gjorde hon mycket och länge. Mat var också högt på listan. Frukosten serveras klockan tio på kenneln, hade hon inte fått mat 5 över låg hon på fällen och skällde. Ta hit!!!
Tre av Saskias döttrar bor på kenneln. Oofie, Sydnie och Sondra. Oofie är alltså halvmoster till Skräcken (hon har en annan pappa än systrarna Sisters) och det finns vissa spår av Voffa i min hund.
Bland hundar så visar man ingen som helst respekt för gamla hundar. De yngre bara plöjer på. Man får hänga med lite och hjälpa till att resa den gamla hunden igen när de andra råkat välta omkull den för 12:e gången samma dag. Jag brukade skälla lite på dem när de var burdusa men det brydde de sig inte om. Djungelns lag.
Vi människor ska nog hålla truten om det hela - vi är inte så himla bra själva när det kommer till äldre människor. Vi tycker ofta de är ivägen och tar en j*vla tid på sig jämt. Människor och djur är nog mer lika än vi vill låtsas om.
I somras åkte vi ofta och badade hundarna i sjön. Saskia följde med. Hon åkte baksäte med sitt barnbarn Stora Skräcken. En av gångerna hade hon ingen lust att ligga på sätet utan hon STOD bakom passagerarstolen. Rakt på golvet. Vägrade flytta på sig. Jag skrattade hela vägen hem från badet. Hon såg ut som en väldigt liten men väldigt sur ponny. Det var ett h-e att baxa ut henne därifrån när vi var hemma igen.
Saskia tiggde gärna godis. Det gjorde hon genom att ställa sig supernära och köra in sin nos i mitt ben. Första gången hon gjorde så frågade jag Larsson vad det var hon ville.
-Hon undrar om du har lite godis.
Och det hade jag. Saskia var den enda som fick precis hur mycket godis hon ville. Jämt. Kom hon och frågade så proppade jag munnen full på henne.
När Saskia bara var fem veckor gammal var hon fotomodell. På riktigt!
Larsson hade redan bestämt sig att det var just Saskia hon skulle behålla ur kullen så när de ringde och ville fota en valp i reklamsyfte var valet busenkelt.
Fotograf och medhjälpare kom till kenneln och gjorde iordning en liten studio i källaren. Sen gjorde Saskia reklam för allergimedicin.
En dag i slutet av sommaren när jag skulle åke hem så tog jag ut hundarna på ängen men Saskia fick stanna inne. Hon ville gärna men orkade inte riktigt.
När jag kommit hem igen med hundarna så tog jag med Saskia ut. Bara henne.
Vi gick 50 meter hemifrån, stod där mitt på gräset i ungefär 7 minuter medan hon nosade omkring lite och sen gick vi hem. Hon var så glad!!!
Eftersom hon var lite senil så tror jag hon var övertygad om att vi gått i flera timmar och jagat rådjur och annat lajbans.
Hon var en alldeles ljuvlig hund.
måndag 21 februari 2011
Jonna
Jonna Jonna Jonna Jonna.
Det tog mig från april till januari att upptäcka att Jonna är en liten tik till storleken. (Absolut sanning!)
Det är för att hennes väldiga personlighet tar sån plats.
Av Larsson kallas hon Pellejöns. Av mig kallas hon många olika namn, de flesta bör man inte ta efter ifall man vinnlägger sig om ett vårdat språk.
Jonna är påhittig. SÅ IN I H-E!!!
Finns ingen hund på kenneln som kan göra mig lika galen som hon. Till hennes fördel kan sägas att hon är ALLTID glad och vänlig. Hon menar inte riktigt att skicka mig till psykakuten (hoppas jag), det bara blir så när man har mycket spring i benen och massa hyss i huvudet.
Som du ser går det inte riktigt att ha henne i möblerade rum. Iallafall inte om man är rädd om möblerna. Nej, hon är inte hjälpt upp på bordet. Inte heller är hon ombedd att hoppa upp där. Men varför inte? Det är Jonnas inställning till det mest här i världen. Why not, liksom.
Om du har följt bloggen borde du nu kunnat lista ut vilka fyra hundar som ingår i sällskapet jag så rart döpt till "Dårskapet". Så vilka är det?
Ramsey och Fadilah, som kramas och drar av folk byxorna. Sen då? Annie och Jonna naturligtvis. Jag kan inte nog understryka att alla de fyra hundarna är rara! Faktiskt. Ingen av dem är sur eller dum. De är bara väldigt mycket yvigare än de flesta andra.
Mammas hage, där får inte hundarna vara, Hej Jonna på bordet!
Jonna hade valpar strax innan jag kom till kenneln.
En dag när ungarna var nån vecka gamla gick Larsson upp för att titta till dem och det fattades en unge i lådan!!
Den ungen hade tydligen varit busig för Jonna hade flyttat på honom till en biabädd. Ställt ungen i ett hörn där. UPP OCH NED!!
Efter nyår så satt jag i Larssons kök och moffade i mig glass. Kökshundarna var ute så jag fick äta ifred. Då kom Jonna och klängde på grinden. Hon ville hälsa på.
-Jamen släpp in henne då, suckade jag till Larsson.
Jonna åkte på ett koppel för att iallafall spisen skulle stå kvar på sin plats. Hon parkerade en meter ifrån bordet och glodde. Jag tittade på henne och sa:
-Kom du så får du glass.
Nu är det så här att Jonna går inte. Antingen springer hon eller så skuttar hon, som en hare! Eftersom det var en hel meter fram till mig så skuttade hon fort fort fort. Jag fick halva Jonna i knäet och hon höll på att missa glassen genom att vräka tallriken i golvet. Men jag hann få tag i den. Hon åt glass och jag klappade henne. Nånting hände där i köket, vi förstod varandra till slut.
Sen dess kommer vi riktigt bra överens - Jonna och jag.
Det tog mig från april till januari att upptäcka att Jonna är en liten tik till storleken. (Absolut sanning!)
Det är för att hennes väldiga personlighet tar sån plats.
Av Larsson kallas hon Pellejöns. Av mig kallas hon många olika namn, de flesta bör man inte ta efter ifall man vinnlägger sig om ett vårdat språk.
Jonna är påhittig. SÅ IN I H-E!!!
Finns ingen hund på kenneln som kan göra mig lika galen som hon. Till hennes fördel kan sägas att hon är ALLTID glad och vänlig. Hon menar inte riktigt att skicka mig till psykakuten (hoppas jag), det bara blir så när man har mycket spring i benen och massa hyss i huvudet.
Som du ser går det inte riktigt att ha henne i möblerade rum. Iallafall inte om man är rädd om möblerna. Nej, hon är inte hjälpt upp på bordet. Inte heller är hon ombedd att hoppa upp där. Men varför inte? Det är Jonnas inställning till det mest här i världen. Why not, liksom.
Om du har följt bloggen borde du nu kunnat lista ut vilka fyra hundar som ingår i sällskapet jag så rart döpt till "Dårskapet". Så vilka är det?
Ramsey och Fadilah, som kramas och drar av folk byxorna. Sen då? Annie och Jonna naturligtvis. Jag kan inte nog understryka att alla de fyra hundarna är rara! Faktiskt. Ingen av dem är sur eller dum. De är bara väldigt mycket yvigare än de flesta andra.
Jonna hade valpar strax innan jag kom till kenneln.
En dag när ungarna var nån vecka gamla gick Larsson upp för att titta till dem och det fattades en unge i lådan!!
Den ungen hade tydligen varit busig för Jonna hade flyttat på honom till en biabädd. Ställt ungen i ett hörn där. UPP OCH NED!!
Efter nyår så satt jag i Larssons kök och moffade i mig glass. Kökshundarna var ute så jag fick äta ifred. Då kom Jonna och klängde på grinden. Hon ville hälsa på.
-Jamen släpp in henne då, suckade jag till Larsson.
Jonna åkte på ett koppel för att iallafall spisen skulle stå kvar på sin plats. Hon parkerade en meter ifrån bordet och glodde. Jag tittade på henne och sa:
-Kom du så får du glass.
Nu är det så här att Jonna går inte. Antingen springer hon eller så skuttar hon, som en hare! Eftersom det var en hel meter fram till mig så skuttade hon fort fort fort. Jag fick halva Jonna i knäet och hon höll på att missa glassen genom att vräka tallriken i golvet. Men jag hann få tag i den. Hon åt glass och jag klappade henne. Nånting hände där i köket, vi förstod varandra till slut.
Sen dess kommer vi riktigt bra överens - Jonna och jag.
Annie
Enligt stamtavlan heter hon Oxundas Loveable Lee-Ann.
Enligt Kennelflickan heter hon Den-där-jävla-Annie.
Annie klänger på grinden
Det här är en väldigt smart hund. Smartast på kenneln faktiskt.
I kombination med en förtjusning för äventyr och en ovilja att gå hem när äventyret är över ställer det till problem.
Sitt namn fick hon i slutet av april. Det var fredag och jag skulle åka hem. Men innan det så tog att jag ut en gäng hundar på ängen, däribland Annie. Efter en stund skulle jag ta hem dem för att ta ut det andra gänget. Alla följde med utom Annie. Hon hade satt sig i skogen, på andra sidan ett jättedike. Både djupt och brett.
Men inte fan skulle hon hem inte.
Nähä. Hem med hundarna och plocka med nya ut. Den-där-jävla-Annie pysslade i skogen. Helt ointresserad av vad vi sysslade med. Hem med det gänget och ner för att försöka lura ut henne med hjälp av en dummie som jag slängde omkring med. Lyckades kasta den för långt ifrån mig så hon kom sättandes, snodde dummien och hoppade över diket igen.
Jamen duktig idiot till kennelflicka, nu hade Annie en leksak också!!
Efter tre timmar åkte jag hem. Annie var kvar och lekte i sin koja en stund till innan Hasse kom på besök och lyckades lura in henne.
Apa
Det är samma sak på sommaren när man åker och badar med hundarna. De andra simmar och leker. Annie tittar på oss "Men när ska ni börja jaga mig då?". Det är det bästa i hela livet. När människorna försöker få fatt henne.
Men när hon är på tomten eller när hon hälsat på hos mig och vi varit i rastgården kommer hon direkt nör man ropar. "Ja hejsan, vad vill du?" Det finns ju ingenstans att rymma när det är staket runt. Det vet hon. Smartisen.
Efter hennes långsittning i kallt dikesvatten fick stackaren livmoderinflammation. Jättesjuk var hon. Men hon fick medicin och blev bra igen. Vi förstod att hon var frisk igen när hon började bära omkring på trasmattorna......
Enligt Kennelflickan heter hon Den-där-jävla-Annie.
Det här är en väldigt smart hund. Smartast på kenneln faktiskt.
I kombination med en förtjusning för äventyr och en ovilja att gå hem när äventyret är över ställer det till problem.
Sitt namn fick hon i slutet av april. Det var fredag och jag skulle åka hem. Men innan det så tog att jag ut en gäng hundar på ängen, däribland Annie. Efter en stund skulle jag ta hem dem för att ta ut det andra gänget. Alla följde med utom Annie. Hon hade satt sig i skogen, på andra sidan ett jättedike. Både djupt och brett.
Men inte fan skulle hon hem inte.
Nähä. Hem med hundarna och plocka med nya ut. Den-där-jävla-Annie pysslade i skogen. Helt ointresserad av vad vi sysslade med. Hem med det gänget och ner för att försöka lura ut henne med hjälp av en dummie som jag slängde omkring med. Lyckades kasta den för långt ifrån mig så hon kom sättandes, snodde dummien och hoppade över diket igen.
Jamen duktig idiot till kennelflicka, nu hade Annie en leksak också!!
Efter tre timmar åkte jag hem. Annie var kvar och lekte i sin koja en stund till innan Hasse kom på besök och lyckades lura in henne.
Det är samma sak på sommaren när man åker och badar med hundarna. De andra simmar och leker. Annie tittar på oss "Men när ska ni börja jaga mig då?". Det är det bästa i hela livet. När människorna försöker få fatt henne.
Men när hon är på tomten eller när hon hälsat på hos mig och vi varit i rastgården kommer hon direkt nör man ropar. "Ja hejsan, vad vill du?" Det finns ju ingenstans att rymma när det är staket runt. Det vet hon. Smartisen.
Efter hennes långsittning i kallt dikesvatten fick stackaren livmoderinflammation. Jättesjuk var hon. Men hon fick medicin och blev bra igen. Vi förstod att hon var frisk igen när hon började bära omkring på trasmattorna......
Larsson köper valp!
När jag var med fru Larsson till Sörbäcks kennel så var vi där av två anledningar.
Två av Larssons tikar skulle snuska sig med en hanhund.
Larsson skulle välja tikvalp.
Hon ska köpa en (lite nytt blod) och hon hade första tjing att välja.
Det fanns fyra att välja på.
1. En så gudomligt söt liten flicka. Riktigt näpet ansikte. En riktig göllegöllegöllunge.
2. En väldigt snäll flicka. Vi var där i ungefär 8 timmar varav jag tillbringade typ sju i valplådan så jag hann lägga märke till hur de var. Hon var jättesnäll!!
3. En helt normal flicka. Lagom gullig, lagom snäll, lagom pussvänlig.
4. En skitsur.
Gissa vilken hon valde?
Alma och jag. Hur glad ser hon ut tycker du?
Två av Larssons tikar skulle snuska sig med en hanhund.
Larsson skulle välja tikvalp.
Hon ska köpa en (lite nytt blod) och hon hade första tjing att välja.
Det fanns fyra att välja på.
1. En så gudomligt söt liten flicka. Riktigt näpet ansikte. En riktig göllegöllegöllunge.
2. En väldigt snäll flicka. Vi var där i ungefär 8 timmar varav jag tillbringade typ sju i valplådan så jag hann lägga märke till hur de var. Hon var jättesnäll!!
3. En helt normal flicka. Lagom gullig, lagom snäll, lagom pussvänlig.
4. En skitsur.
Gissa vilken hon valde?
Dagens lunch
Kom precis hem från affären. Köpte mig en STOR tub med Kavli Räkost. Hälften av innehållet ligger nu i min mage.
Nej, jag gjorde ingen macka. Vill inte blanda ut den goda osten med smak av bröd.
Satte tuben direkt vid munnen och klämde till. Flera gånger.
Fifan vad gott!
Klockan är nu 14.44 och räkosten är slut. Ojj!
Nej, jag gjorde ingen macka. Vill inte blanda ut den goda osten med smak av bröd.
Satte tuben direkt vid munnen och klämde till. Flera gånger.
Fifan vad gott!
Klockan är nu 14.44 och räkosten är slut. Ojj!
söndag 20 februari 2011
Vilda
Eller Hilda. Hon lyssnar till allt.
Vilda sitter i min soffa. Oofie sitter nedanför.
Det är den här tjejen som jag alltid förväxlar med Janelle. De är väldigt lika till utseendet. (Jag har varit med när till och med Larsson förväxlat dem)
Vilda är en mjuk hund. Och alltid alltid glad. Jätteglad.
När jag först lärde känna henne tyckte jag att hon var på gränsen till mesig. Men sen hände nåt som fick henne att växa flera storlekar och ta för sig lite.
Hon blev mamma för första gången.
Marcus, den stora ljusa valpen till höger är din Alex.
Och vilka ljuvliga ungar hon fick!! Saltkråkeungarna var hennes. Så fina allihop.
Jag saknar de här ungarna och undrar så hur de är nu. Deras personligheter var så tydliga redan som småttar. Skulle vara roligt att träffa dem som ettåringar och se hur de utvecklats.
Som Vilda tog hand om de här små. Hon duttade, pussade och gullade oavbrutet.
När ungarna var fyra veckor fick de komma ut på gräsmattan ihop med Janelles ungar. Det sköna var att se Vilda ta hand om Janelles ungar lika fint som sina egna.
När några larvade bort till Janelle för en matstund så fräste hon lite åt dem "Låt mig vara ifred en sekund!!" (vilket är helt normalt), då larvade alla till Vilda som sa "Kom små barn ska ni få mat".
Båda föräldrarna till Vilda bor på kenneln. Mamma Jonna och pappa Tim.
Pappa Tim vilar med sin dotter Vilda.
När ungarna blev lite större så lekte hon mycket med dem och lärde dem saker. Som hur man på korrekt vis bär en hink. Kolla in lilla kax-valpen hon har vid sin sida. "Min mamma kan bära hink, basattduvet!"
Vilda bär inte bara hinkar. Hon vill gärna hålla en i handen. Det hon har att hålla med är sin mun. Hon tar så mjukt och fint.
Min hund gillar också att hålla handen. Men hon lämnar ofta märken efter sina tänder. Det gör inte Hilda.
På promenader i skogen håller hon sig i närheten. Hon är en lika stor skitgris som de andra men till skillnad från de man får hämta jämt så brukar Vilda komma frivilligt. Allra oftast.
Det är den här tjejen som jag alltid förväxlar med Janelle. De är väldigt lika till utseendet. (Jag har varit med när till och med Larsson förväxlat dem)
Vilda är en mjuk hund. Och alltid alltid glad. Jätteglad.
När jag först lärde känna henne tyckte jag att hon var på gränsen till mesig. Men sen hände nåt som fick henne att växa flera storlekar och ta för sig lite.
Hon blev mamma för första gången.
Och vilka ljuvliga ungar hon fick!! Saltkråkeungarna var hennes. Så fina allihop.
Jag saknar de här ungarna och undrar så hur de är nu. Deras personligheter var så tydliga redan som småttar. Skulle vara roligt att träffa dem som ettåringar och se hur de utvecklats.
Som Vilda tog hand om de här små. Hon duttade, pussade och gullade oavbrutet.
När ungarna var fyra veckor fick de komma ut på gräsmattan ihop med Janelles ungar. Det sköna var att se Vilda ta hand om Janelles ungar lika fint som sina egna.
När några larvade bort till Janelle för en matstund så fräste hon lite åt dem "Låt mig vara ifred en sekund!!" (vilket är helt normalt), då larvade alla till Vilda som sa "Kom små barn ska ni få mat".
Båda föräldrarna till Vilda bor på kenneln. Mamma Jonna och pappa Tim.
När ungarna blev lite större så lekte hon mycket med dem och lärde dem saker. Som hur man på korrekt vis bär en hink. Kolla in lilla kax-valpen hon har vid sin sida. "Min mamma kan bära hink, basattduvet!"
Vilda bär inte bara hinkar. Hon vill gärna hålla en i handen. Det hon har att hålla med är sin mun. Hon tar så mjukt och fint.
Min hund gillar också att hålla handen. Men hon lämnar ofta märken efter sina tänder. Det gör inte Hilda.
På promenader i skogen håller hon sig i närheten. Hon är en lika stor skitgris som de andra men till skillnad från de man får hämta jämt så brukar Vilda komma frivilligt. Allra oftast.
Janelle
Det här är Janelle. Eller Flanell som det händer att hon kallas.
När jag började på kenneln så kunde jag peka ut tre av hundarna och tala om vad de hette. Efter lite drygt en vecka kunde jag se vem som var vem av alla 14. Med ett undantag.
Janelle och Vilda. Omöjligt!
Jag kan det fortfande inte. De var gravida samtidigt, valpade med två dagars mellanrum. Tappade päls och utseende samtidigt och är nu båda snygga igen. Hejja!
De har helt olika personligheter men det syns sällan utanpå.
Janelle är dotter till Mabel, du vet hon med pondus. Som bestämmer bland hundarna.
Janelle vill också bestämma. Precis som sin mamma så kan hon skälla på de andra hundarna. Problemet för Flanell är bara att det inte finns en hund som bryr sig om vad hon säger.
Om någon går eller cyklar förbi ute på vägen så ska de ha sig en utskällning. Då är det Janelle som lägger upp taktiken och leder anfallet. När någon går förbi och Janelle inte är ute på tomten så blir det en väldigt halvhjärtad föreställning och hundarna tittar på varandra och ser ut som "Men var fan är hon?? Har vi skällt klart eller ska cyklisten ha en skopa till?"
I april valpade hon. Jag hann se de sista tre födas. Sen delade vi sovrum i fyra veckor. Janelle, valparna och jag. Det var ju i det gänget som Shrek fanns.
Första veckan låg hon hos bebisarna hela tiden, reste sig bara för att gå på toa. Andra vecckan började hon tycka det var tjatigt. Det visade hon genom att äta upp halva min mössa och en tröja. Efter det lilla tilltaget fick jag gömma mina kläder när jag lämnade rummet.
Mamma Janelle med smågrisar
Janelle gillar att apportera. Men här tog hon nog i.
När jag började på kenneln så kunde jag peka ut tre av hundarna och tala om vad de hette. Efter lite drygt en vecka kunde jag se vem som var vem av alla 14. Med ett undantag.
Janelle och Vilda. Omöjligt!
Jag kan det fortfande inte. De var gravida samtidigt, valpade med två dagars mellanrum. Tappade päls och utseende samtidigt och är nu båda snygga igen. Hejja!
De har helt olika personligheter men det syns sällan utanpå.
Janelle är dotter till Mabel, du vet hon med pondus. Som bestämmer bland hundarna.
Janelle vill också bestämma. Precis som sin mamma så kan hon skälla på de andra hundarna. Problemet för Flanell är bara att det inte finns en hund som bryr sig om vad hon säger.
Om någon går eller cyklar förbi ute på vägen så ska de ha sig en utskällning. Då är det Janelle som lägger upp taktiken och leder anfallet. När någon går förbi och Janelle inte är ute på tomten så blir det en väldigt halvhjärtad föreställning och hundarna tittar på varandra och ser ut som "Men var fan är hon?? Har vi skällt klart eller ska cyklisten ha en skopa till?"
I april valpade hon. Jag hann se de sista tre födas. Sen delade vi sovrum i fyra veckor. Janelle, valparna och jag. Det var ju i det gänget som Shrek fanns.
Första veckan låg hon hos bebisarna hela tiden, reste sig bara för att gå på toa. Andra vecckan började hon tycka det var tjatigt. Det visade hon genom att äta upp halva min mössa och en tröja. Efter det lilla tilltaget fick jag gömma mina kläder när jag lämnade rummet.
Janelle gillar att apportera. Men här tog hon nog i.
lördag 19 februari 2011
Pippfest!
Nu går nog skam på torra land...eller iallafall frusen is.
Eftersom jag ska åka om en timme har jag "möblerat om" bland hundarna.
Mabel och Sondra löper båda två och har inte umgåtts på ett dygn. Alldeles nyss tog jag in båda i vardagsrummet.
De leker pipp-karusell tydligen. De turas om att bonka på varandra OAVBRUTET! Så fort den ena är pökad springer den andra och ställer sig framför med ett "Nu är det MIN tur".
Jag sitter bakom en skämskudde och tänker inte titta fram igen förrän det är dags att åka.......
Eftersom jag ska åka om en timme har jag "möblerat om" bland hundarna.
Mabel och Sondra löper båda två och har inte umgåtts på ett dygn. Alldeles nyss tog jag in båda i vardagsrummet.
De leker pipp-karusell tydligen. De turas om att bonka på varandra OAVBRUTET! Så fort den ena är pökad springer den andra och ställer sig framför med ett "Nu är det MIN tur".
Jag sitter bakom en skämskudde och tänker inte titta fram igen förrän det är dags att åka.......
Ehhh..hoppsan
Det är ju LÖRDAGmorgon idag.
Ber att få hänvisa till inomhustemperaturen här. Halva hjärnan är djupfryst.
Ber att få hänvisa till inomhustemperaturen här. Halva hjärnan är djupfryst.
Söndagmorgon
Mabel är tjejen hela dagen. Och natten. Hon blev jätteglad när hon fick följa med en trappa upp igår kväll. La sig i sängen och sov. Maddie såg inte direkt överlycklig ut för att uttala sig försiktigt.
Inget ylande blev det heller eftersom Mabel är körledaren. Lovely.
Halv åtta var det dags att stiga ur den varma sängen och börja släppa ut hundar. När jag kom ner i vardagsrummet märkte jag mitt misstag.
Maddie hade hämnats. Hon hade slitit fram papper (som tur var reklam) som hon slitit i stycken och ätit upp hälften av. Hon hade fått tag i en nätpåse som det en gång funnits ved i, även den låg snyggt utspritt på golvet.
Jaja, värre saker har hänt.
Maddie blev iallafall väldigt glad åt att Mabel kom in i vardagsrummet. Det tog säkert 37 sekunder sen fortsatte gårdagens pipp-sejour. Hej och hå.
Jag ledsnade på dem så nu är de i trädgården i -20 och bär sig åt.
Lär ju inte vara allt för många grannar som promenerar förbi.
Hoppas jag.
Inget ylande blev det heller eftersom Mabel är körledaren. Lovely.
Halv åtta var det dags att stiga ur den varma sängen och börja släppa ut hundar. När jag kom ner i vardagsrummet märkte jag mitt misstag.
Maddie hade hämnats. Hon hade slitit fram papper (som tur var reklam) som hon slitit i stycken och ätit upp hälften av. Hon hade fått tag i en nätpåse som det en gång funnits ved i, även den låg snyggt utspritt på golvet.
Jaja, värre saker har hänt.
Maddie blev iallafall väldigt glad åt att Mabel kom in i vardagsrummet. Det tog säkert 37 sekunder sen fortsatte gårdagens pipp-sejour. Hej och hå.
Jag ledsnade på dem så nu är de i trädgården i -20 och bär sig åt.
Lär ju inte vara allt för många grannar som promenerar förbi.
Hoppas jag.
fredag 18 februari 2011
Nytt försök!
Larsson är fortfarande i Östergötland så jag blir kvar en natt till.
Inatt får Mabel följa med upp och sova. Hoppas hon håller sig lugnare......
Inatt får Mabel följa med upp och sova. Hoppas hon håller sig lugnare......
En natt på dårhuset!
Eftersom Larsson åker landet runt för att försöka para tikar så är jag ensam människa på kenneln. Larsson åkte sammanlagt 90 mil igår så hon tog in på hotell i Jönköping till slut.
Det är bara nio hundar på kenneln just nu, Tim och åtta flickor. Av dessa åtta så löper sex. Hejja.
När tikar löper så blir de sjukt snuskiga! Eftersom de här tikarna inta ska ha valpar nu så får de inte träffa nån pojke. Då går det bra att pöka på varandra. H-E-L-A tiden.
Stackars Tim är så frustrerad att han står i köket och gnylar. Mest hela tiden.
Ännyväjj.
Min hund är inte med hit den här gången men annars tar jag med henne upp på övervåningen och hon sover med mig. Larsson tar oftast med sig Maddie upp (hon som tror hon är människa). Nu tog jag med Maddie upp så hon skulle "slippa" sova med hundar.
Alla hundar får varsin Frolic och en önskan om en god natt. Maddie får sin på övervåningen. Vi gick upp vid 12. God natt sa jag och tryckte in en Frolic i munnen på henne och trodde jag skulle få sova sen. HA HA HA!
Maddie for upp och ner i sängen, gnölade, klängde på mig som en apa, slog mig med framtassarna och var allmänt skitjobbig. Hon jagade mina händer och krafsade på mina kläder. Maddie ville ha FLER godisar!!
När klockan var kvart i ett tröttnade Kennelflickan och fräste:
"Nu jävlar går du och lägger dig!!!!!"
Maddie bah:
"Fan vad sur du är!?"
Äntligen fick jag sova.
Ända till halv fyra faktiskt.
Då var det nånidiot hund som hade mycket att säga. Vov vov vov vov vov vov vov vov vov vov! Jag var alldeles för trött för att gå ner och hitta den skyldiga så jag vrålade: "Men käften då!!"
Och det hjälpte ju. Inte.
Här på kenneln så "sjunger" hundarna varje morgon. De ylar. Det brukar jag tycka om. Men just idag ska vi ha en litet samtal om vad som menas med ordet "morgon".
När trött och grinig Kennelflicka äntligen somnat om så ska det inte sjungas kvart över fyra!!!
Inte hade jag bett om ett extranummer en halvtimme senare heller!
Men då piggnade Maddie till, hon som man brukar behöva TVINGA ned från övervåningen vid nio-rycket. Så hon började hoppa upp och ner i sängen igen, ranta ut i hallen och leta efter saker att förstöra. Komma tillbaka och krafsa lite på mig.
Mellan klockan 5 och 7 i morse så sov jag bara korta power-naps med avbrott av Madeleine. Klockan 7 gav jag upp. Medan jag slet på mig kläderna stod Maddie och hetsade mig "Men SKYNDA då!" Jag undrade vad hon ville.
Vi gick ner till de andra hundarna och jag släppte ut dem i grupper. Då först förstod/såg jag vad Maddie ville.
Pippa! Det var därför det var så viktigt att vakna och träffa de andra.
Nu när hon gjort det ligger hon här i vardagsrummet på fällen och sover så hon snarkar. Själv ska jag leta hårdrock på youtube som jag ska spela för hundarna.
Får inte jag sova så får inte de sova. Ingen mannamån, lika för alla.
Det är bara nio hundar på kenneln just nu, Tim och åtta flickor. Av dessa åtta så löper sex. Hejja.
När tikar löper så blir de sjukt snuskiga! Eftersom de här tikarna inta ska ha valpar nu så får de inte träffa nån pojke. Då går det bra att pöka på varandra. H-E-L-A tiden.
Stackars Tim är så frustrerad att han står i köket och gnylar. Mest hela tiden.
Ännyväjj.
Min hund är inte med hit den här gången men annars tar jag med henne upp på övervåningen och hon sover med mig. Larsson tar oftast med sig Maddie upp (hon som tror hon är människa). Nu tog jag med Maddie upp så hon skulle "slippa" sova med hundar.
Alla hundar får varsin Frolic och en önskan om en god natt. Maddie får sin på övervåningen. Vi gick upp vid 12. God natt sa jag och tryckte in en Frolic i munnen på henne och trodde jag skulle få sova sen. HA HA HA!
Maddie for upp och ner i sängen, gnölade, klängde på mig som en apa, slog mig med framtassarna och var allmänt skitjobbig. Hon jagade mina händer och krafsade på mina kläder. Maddie ville ha FLER godisar!!
När klockan var kvart i ett tröttnade Kennelflickan och fräste:
"Nu jävlar går du och lägger dig!!!!!"
Maddie bah:
"Fan vad sur du är!?"
Äntligen fick jag sova.
Ända till halv fyra faktiskt.
Då var det nån
Och det hjälpte ju. Inte.
Här på kenneln så "sjunger" hundarna varje morgon. De ylar. Det brukar jag tycka om. Men just idag ska vi ha en litet samtal om vad som menas med ordet "morgon".
När trött och grinig Kennelflicka äntligen somnat om så ska det inte sjungas kvart över fyra!!!
Inte hade jag bett om ett extranummer en halvtimme senare heller!
Men då piggnade Maddie till, hon som man brukar behöva TVINGA ned från övervåningen vid nio-rycket. Så hon började hoppa upp och ner i sängen igen, ranta ut i hallen och leta efter saker att förstöra. Komma tillbaka och krafsa lite på mig.
Mellan klockan 5 och 7 i morse så sov jag bara korta power-naps med avbrott av Madeleine. Klockan 7 gav jag upp. Medan jag slet på mig kläderna stod Maddie och hetsade mig "Men SKYNDA då!" Jag undrade vad hon ville.
Vi gick ner till de andra hundarna och jag släppte ut dem i grupper. Då först förstod/såg jag vad Maddie ville.
Pippa! Det var därför det var så viktigt att vakna och träffa de andra.
Nu när hon gjort det ligger hon här i vardagsrummet på fällen och sover så hon snarkar. Själv ska jag leta hårdrock på youtube som jag ska spela för hundarna.
Får inte jag sova så får inte de sova. Ingen mannamån, lika för alla.
torsdag 17 februari 2011
Hoppsan!
Jag är just nu intensivt hatad av Oofie eftersom hon är tvingad att vara i köket. Men jag pratade precis med Larsson så Voffa ska få byta plats med Sondra så hon kommer in i vardagsrummet.
Jävlar i min låda vad sur hon är!!!!
Jävlar i min låda vad sur hon är!!!!
Maya
Nu har vi kommit till Maya, kallad Majsan, Bajsan eller det alltid lika roande Baja-Maja. Jag kallar henne Maj-Britt.
Då kommer man in på det här med rang igen. Som jag uppfattat det är det några få hundar som är ranghöga, några få som är ranglåga och de allra flesta hamnar mittemellan.
Maya är ranglåg. Av alla tikar på kenneln ligger hon sist. Men före pojkarna. I hundarnas värld är pojkar inget man bryr sig om direkt. Det är flickornas värld.
Det betyder inte att det är synd om Maya, att hon är hackkyckling eller nåt sånt trist för det är hon inte. Hon har bara inget att säga till om. Och lika glad för det är hon!
Maya som valp!
Maya är dotter till Sydnie, alltså halvsyster till Stora Skräcken. Det kan man inte tro. De är ungefär lika lika till både utseende och sätt som en traktor och en abborre.
I somras när Larsson åkte på semester och lämnade stället i Wennborgskans och mina händer så passade vi på att lära Maya dumheter.
Hon är väldans duktig på att hoppa över staket (nicht gut) och i trädgården finns vad som kallas för "Mammas hage". Det är en inhägnad med stolar, bord och hammock. Den är inhägnad för att människor ska kunna fika och äta i fred.
Så där inne satt vi och fika på kvällarna. Varje gång Maya hoppade in till oss fick hon en kaka. Lite belöning så där. När Larsson kom hem så klagade hon över att Maya var så envis på att hoppa in i Mammas hage. Vi väntade flera veckor med att erkänna vad vi gjort.
I slutet av juli fick Maya nio små valpar. En del mindre än andra (Hej Liten Ida) men fina var de. Hon var så gudomligt snäll med sina ungar. Till och med när jag min mes tyckte att "Nä nu kan de ta det lite lugnt med dig och sluta bitas" så sa hon nåt. Hon lät dem hållas.
Snart ska det bli valpträff med den kullen och då ska Maya få träffa "Ungarna Bråttom" igen.
Och jag med.
Då kommer man in på det här med rang igen. Som jag uppfattat det är det några få hundar som är ranghöga, några få som är ranglåga och de allra flesta hamnar mittemellan.
Maya är ranglåg. Av alla tikar på kenneln ligger hon sist. Men före pojkarna. I hundarnas värld är pojkar inget man bryr sig om direkt. Det är flickornas värld.
Det betyder inte att det är synd om Maya, att hon är hackkyckling eller nåt sånt trist för det är hon inte. Hon har bara inget att säga till om. Och lika glad för det är hon!
Maya är dotter till Sydnie, alltså halvsyster till Stora Skräcken. Det kan man inte tro. De är ungefär lika lika till både utseende och sätt som en traktor och en abborre.
I somras när Larsson åkte på semester och lämnade stället i Wennborgskans och mina händer så passade vi på att lära Maya dumheter.
Hon är väldans duktig på att hoppa över staket (nicht gut) och i trädgården finns vad som kallas för "Mammas hage". Det är en inhägnad med stolar, bord och hammock. Den är inhägnad för att människor ska kunna fika och äta i fred.
Så där inne satt vi och fika på kvällarna. Varje gång Maya hoppade in till oss fick hon en kaka. Lite belöning så där. När Larsson kom hem så klagade hon över att Maya var så envis på att hoppa in i Mammas hage. Vi väntade flera veckor med att erkänna vad vi gjort.
I slutet av juli fick Maya nio små valpar. En del mindre än andra (Hej Liten Ida) men fina var de. Hon var så gudomligt snäll med sina ungar. Till och med när jag min mes tyckte att "Nä nu kan de ta det lite lugnt med dig och sluta bitas" så sa hon nåt. Hon lät dem hållas.
Snart ska det bli valpträff med den kullen och då ska Maya få träffa "Ungarna Bråttom" igen.
Och jag med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)