In memorian - Saskia

                                               Fina tant Saskia


När jag började på kenneln var där 14 hundar. Nu är det 13.
Men de blir 14 igen på söndag när Surisen flyttar in.

Saskia var 14 år när jag började. Hon blev 14½.

Saskia var en riktig "gammelhund". Hon gick ganska illa, hörde snudd på ingenting och var hyfsat senil men hon var glad ändå. Om man inte hör behöver man inte lyda. Praktiskt.

Hon tyckte väldigt mycket om att gå på promenad, även om hon inte gick så fort eller orkade gå långt.

En söndag när jag kom till kenneln i början av sommaren så kom jag dit sent på kvällen. Bland andra så var Saskia i trädgården och var aktiv i välkomstkommiten. Hon hälsade glatt på mig och sen gick hon och ställde sig vid grinden och tittade på mig. Saskia ville gå på promenad. Men eftersom klockan var halv tio så fick jag via teckenspråk tala om att Nej, det gör vi imorgon - nu ska vi sova.

Hon gillade att sova. Det gjorde hon mycket och länge. Mat var också högt på listan. Frukosten serveras klockan tio på kenneln, hade hon inte fått mat 5 över låg hon på fällen och skällde. Ta hit!!! 

Tre av Saskias döttrar bor på kenneln. Oofie, Sydnie och Sondra. Oofie är alltså halvmoster till Skräcken (hon har en annan pappa än systrarna Sisters) och det finns vissa spår av Voffa i min hund.

                                          Saskia till vänster och Oofie till höger

Bland hundar så visar man ingen som helst respekt för gamla hundar. De yngre bara plöjer på. Man får hänga med lite och hjälpa till att resa den gamla hunden igen när de andra råkat välta omkull den för 12:e gången samma dag. Jag brukade skälla lite på dem när de var burdusa men det brydde de sig inte om. Djungelns lag.

Vi människor ska nog hålla truten om det hela - vi är inte så himla bra själva när det kommer till äldre människor. Vi tycker ofta de är ivägen och tar en j*vla tid på sig jämt. Människor och djur är nog mer lika än vi vill låtsas om.

                                          Saskia till vänster och Oofie som skäller av glädje till höger.


I somras åkte vi ofta och badade hundarna i sjön. Saskia följde med. Hon åkte baksäte med sitt barnbarn Stora Skräcken. En av gångerna hade hon ingen lust att ligga på sätet utan hon STOD bakom passagerarstolen. Rakt på golvet. Vägrade flytta på sig. Jag skrattade hela vägen hem från badet. Hon såg ut som en väldigt liten men väldigt sur ponny. Det var ett h-e att baxa ut henne därifrån när vi var hemma igen.

                                         Skräcken och mormor Saskia i baksätet efter badet


Saskia tiggde gärna godis. Det gjorde hon genom att ställa sig supernära och köra in sin nos i mitt ben. Första gången hon gjorde så frågade jag Larsson vad det var hon ville.
-Hon undrar om du har lite godis.
Och det hade jag. Saskia var den enda som fick precis hur mycket godis hon ville. Jämt. Kom hon och frågade så proppade jag munnen full på henne.

                                          Lite godis tack.


När Saskia bara var fem veckor gammal var hon fotomodell. På riktigt!
Larsson hade redan bestämt sig att det var just Saskia hon skulle behålla ur kullen så när de ringde och ville fota en valp i reklamsyfte var valet busenkelt.
Fotograf och medhjälpare kom till kenneln och gjorde iordning en liten studio i källaren. Sen gjorde Saskia reklam för allergimedicin.

                                          Hur gullig kan man va?

En dag i slutet av sommaren när jag skulle åke hem så tog jag ut hundarna på ängen men Saskia fick stanna inne. Hon ville gärna men orkade inte riktigt.
När jag kommit hem igen med hundarna så tog jag med Saskia ut. Bara henne.
Vi gick 50 meter hemifrån, stod där mitt på gräset i ungefär 7 minuter medan hon nosade omkring lite och sen gick vi hem. Hon var så glad!!!
Eftersom hon var lite senil så tror jag hon var övertygad om att vi gått i flera timmar och jagat rådjur och annat lajbans.

Hon var en alldeles ljuvlig hund.