Djurägare är inte kloka!

Mina första två katter, Alice och Sonja föddes 4 september 1991. I Småland. Men det  var ju inte deras fel :)

När jag fått hem dem i december behövde de ju vaccineras. Jag bokade på ett ställe här i närheten.

Det satt en tjej i väntrummet med en stor, svart och i mina ögon osnygg katt i knäet. Mina små dunbollar satt i en transportbur som det heter.

                                         Så söta, Alice till vänster och Sonja till höger.


Det var bara den här tjejen och jag i väntrummet. Plötsligt hör jag henne säga:
-Snart är det din tur att gå in till farbror Doktorn men det är inge farligt.

Jag minns att jag tänkte "Det är nog fler än katten som behöver träffa farbror Doktorn din dåre".

Sen tog det säkert en 7-8 dagar innan jag började prata med mina. "Nu ska mamma gå till jobbet, måste tjäna pengar så ni kan få roliga leksaker".
Jag vinkade till dem också innan jag stängde dörren.

Nej, man föds inte så här. Man BLIR så här. Tror att man är värsta Dr Doolittle som kan prata med djuren. Alla djurägare gör det. Även de som säger att de inte gör det. De vill bara verka hyfsat normala så de pratar med sina djur när ingen annan människa finns i närheten.

Vi är inte riktigt kloka. Ifall du någonsin tvekat menar jag.