Jonna

Jonna Jonna Jonna Jonna.

Det tog mig från april till januari att upptäcka att Jonna är en liten tik till storleken. (Absolut sanning!)

Det är för att hennes väldiga personlighet tar sån plats.

Av Larsson kallas hon Pellejöns. Av mig kallas hon många olika namn, de flesta bör man inte ta efter ifall man vinnlägger sig om ett vårdat språk.

Jonna är påhittig. SÅ IN I H-E!!!
Finns ingen hund på kenneln som kan göra mig lika galen som hon. Till hennes fördel kan sägas att hon är ALLTID glad och vänlig. Hon menar inte riktigt att skicka mig till psykakuten (hoppas jag), det bara blir så när man har mycket spring i benen och massa hyss i huvudet.

Som du ser går det inte riktigt att ha henne i möblerade rum. Iallafall inte om man är rädd om möblerna. Nej, hon är inte hjälpt upp på bordet. Inte heller är hon ombedd att hoppa upp där. Men varför inte? Det är Jonnas inställning till det mest här i världen. Why not, liksom.

Om du har följt bloggen borde du nu kunnat lista ut vilka fyra hundar som ingår i sällskapet jag så rart döpt till "Dårskapet". Så vilka är det?

Ramsey och Fadilah, som kramas och drar av folk byxorna. Sen då? Annie och Jonna naturligtvis. Jag kan inte nog understryka att alla de fyra hundarna är rara! Faktiskt. Ingen av dem är sur eller dum. De är bara väldigt mycket yvigare än de flesta andra.

                                        Mammas hage, där får inte hundarna vara, Hej Jonna på bordet!

Jonna hade valpar strax innan jag kom till kenneln.
En dag när ungarna var nån vecka gamla gick Larsson upp för att titta till dem och det fattades en unge i lådan!!
Den ungen hade tydligen varit busig för Jonna hade flyttat på honom till en biabädd. Ställt ungen i ett hörn där. UPP OCH NED!!

Efter nyår så satt jag i Larssons kök och moffade i mig glass. Kökshundarna var ute så jag fick äta ifred. Då kom Jonna och klängde på grinden. Hon ville hälsa på.

-Jamen släpp in henne då, suckade jag till Larsson.
Jonna åkte på ett koppel för att iallafall spisen skulle stå kvar på sin plats. Hon parkerade en meter ifrån bordet och glodde. Jag tittade på henne och sa:
-Kom du så får du glass.
Nu är det så här att Jonna går inte. Antingen springer hon eller så skuttar hon, som en hare! Eftersom det var en hel meter fram till mig så skuttade hon fort fort fort. Jag fick halva Jonna i knäet och hon höll på att missa glassen genom att vräka tallriken i golvet. Men jag hann få tag i den. Hon åt glass och jag klappade henne. Nånting hände där i köket, vi förstod varandra till slut.

Sen dess kommer vi riktigt bra överens - Jonna och jag.