söndag 20 februari 2011

Vilda

Eller Hilda. Hon lyssnar till allt.

                                                   Vilda sitter i min soffa. Oofie sitter nedanför.

Det är den här tjejen som jag alltid förväxlar med Janelle. De är väldigt lika till utseendet. (Jag har varit med när till och med Larsson förväxlat dem)

Vilda är en mjuk hund. Och alltid alltid glad. Jätteglad.
När jag först lärde känna henne tyckte jag att hon var på gränsen till mesig. Men sen hände nåt som fick henne att växa flera storlekar och ta för sig lite.
Hon blev mamma för första gången.

                                          Marcus, den stora ljusa valpen till höger är din Alex.

Och vilka ljuvliga ungar hon fick!! Saltkråkeungarna var hennes. Så fina allihop.
Jag saknar de här ungarna och undrar så hur de är nu. Deras personligheter var så tydliga redan som småttar. Skulle vara roligt att träffa dem som ettåringar och se hur de utvecklats.

Som Vilda tog hand om de här små. Hon duttade, pussade och gullade oavbrutet.
När ungarna var fyra veckor fick de komma ut på gräsmattan ihop med Janelles ungar. Det sköna var att se Vilda ta hand om Janelles ungar lika fint som sina egna.
När några larvade bort till Janelle för en matstund så fräste hon lite åt dem "Låt mig vara ifred en sekund!!" (vilket är helt normalt), då larvade alla till Vilda som sa "Kom små barn ska ni få mat".



Båda föräldrarna till Vilda bor på kenneln. Mamma Jonna och pappa Tim.

                                            Pappa Tim vilar med sin dotter Vilda.


När ungarna blev lite större så lekte hon mycket med dem och lärde dem saker. Som hur man på korrekt vis bär en hink. Kolla in lilla kax-valpen hon har vid sin sida. "Min mamma kan bära hink, basattduvet!"

                                         

Vilda bär inte bara hinkar. Hon vill gärna hålla en i handen. Det hon har att hålla med är sin mun. Hon tar så mjukt och fint.
Min hund gillar också att hålla handen. Men hon lämnar ofta märken efter sina tänder. Det gör inte Hilda.

På promenader i skogen håller hon sig i närheten. Hon är en lika stor skitgris som de andra men till skillnad från de man får hämta jämt så brukar Vilda komma frivilligt. Allra oftast.

3 kommentarer:

Anonym sa...

tack annki för dina underbara beskrivningar av alla dom älskade toksunda vovvarna

El Maco sa...

Underbart att läsa om härliga Vilda, Alex mamma. Måste få träffa henne igen. Saknar henne fastän jag inte känner henne!

Återigen, underbara beskrivningar Annki!

Kennelflickan sa...

Tusen tack för vänliga ord - det uppskattas verkligen!!