Sydnie

Nu ska jag presentera Stora Skräckens mamma, Sydnie.
Larsson kallar henne Fiffigull men jag vägrar, jag kan bara inte kalla henne för Fiffi, det är ju en kvinnlig kroppsdel!!

                                          Dagen jag hämtade hem Skräcken, hon ligger i hörnet här.

Sydnie är ett väsen....så rar, så mjuk och så fin.
En gång när husse tog med henne till Väsby mötte de en pojke i 10-års åldern. Han stannade, stirrade på Sydnie och sa "Men vad SÖT hon är!", och det är hon.

Hon älskar människor. Alla människor.
Häromdagen kom sotaren till kenneln, medan Oofie tyckte att han var otäck och gömde sig i soffan så sprang fram Sidney fram och gosade med honom.

Hon klänger gärna på folk. Står på bakbenen och kramas med frambenen. Dessvärre är hon en av de värsta grävskoporna som finns på kenneln. Hon gräver gigantiska hålor i jakt på sork. Det betyder att hon oftast är lerig upp över öronen. Lera som hon sen väldigt generöst delar med sig av när hon kramas.

                                          Snöa, Sydnie, Skräcken. Mamma + 2 döttrar

Hon har många fina, mjuka sidor och min hund ärvde inte en enda!!!
Gör Sydnie något hon inte får och man säger till henne blir hon väldigt ångerfull och tycker att det är jobbigt. När hennes dotter gör något hon inte får och jag säger till henne så skakar hon bara av sig, både bokstavligt och bildligt.

Sydnie är den envisaste hunden på kenneln, har hon bestämt sig så är det bara så. Hon är också den värsta korpen av dem, men hon snor kakor och annat ätbart väldigt snyggt. Båda egenskaperna gick i arv rakt in i Skräcken. Tackåtack.

                                          Sydnie, hennes kullsyster Sondra och sist Maddie

Hur galet söt är hon inte på den här bilden? Då ska du veta att hon är om möjligt ännu sötare i verkligheten.