Igår hade jag tvättstugan och jag hade bokat två vanliga maskiner och grovmaskinen. Jag har ju berättat förut om brottningsmatchen som blir när jag kränger av soffkuddarna sina fodral för att tvätta dem. Igår gick finalen - jag klädde av hela soffan sitt tyg! Jag har väl haft den (soffan alltså) i ungefär tre år och jevflar i min låda så skitig den var. Den blir väl det när man har en a, lerälskande hund som får vara i möblerna och b, en passion för att äta i soffan. Eller passion och passion....kanske mer är en fobi mot att äta vid köksbordet? Jag är dessutom en dräll-maja så det var alltså lera, mosade hallon, smält choklad och Gud vet vad för klägg som behövde tvättas bort.
Att få av tyget var ett elände. Att sen få PÅ tyget igen var ingen walk in the park. Framför allt inte när tyget krympt en aning. Nu ser soffan ut att vara på fyllan men den är i alla fall ren igen. och nej, det blir ingen bild på eländet - du får liksom 'tänka dig' hur det ser ut.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Som hon Lena Andersson sjöng nån gång på 70-talet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar