På dejt med Melker

Längst till höger på bilden är Melker. Jag kallade honom så. Alla ungar ur den kullen fick arbetsnamn från Saltkråkan. 


Det var tydlig skillnad på ungarna i den kullen både till utseende och sätt. Melker var ljusast och lugnast. Alla i den kullen var inte lugna (Hej på'rej Skrållan din stygging!) men det var han.


Familjen som köpte honom bor i Kungsängen, jättenära ghettot, så vi har setts några gånger. Idag kom de och hämtade Skräcken och mig så åkte vi tillsammans till rastgården.  Hundarna fick hälsa på varandra först innan vi trängde ihop dem där bak i bilen. 


Melker heter Alex nu och med var hans matte, mattes svärmor med sin lilla gulliga hund Hedvig och familjens två barn, en flicka på 8 år och en pojke på 10.


Familjens flicka är mer vild är tam! När vi varit i rastgården i ungefär 12 sekunder så var hon tre meter upp i ett rangligt äppelträd. 
-Nej men va fan!? (eller nåt lika pedagogiskt fick jag ur mig i panik)
-Men det är okej för mig att hon klättrar, så gjorde jag med när jag var liten sa hennes mamma.


När flickan hängde knäveck uppe i trädet så vände jag mig åt andra hållet! Men det gick bra, hon kom glatt nedskuttande sen, glad som en lärka.


Alex ville leka med Skräcken och det visade han genom att hoppa upp och jucka lite på henne. Det är det absolut värsta hon vet (okej, att få tempen tagen KAN vara värre, men bara lite) så hon blev skitarg. Hon skällde, morrade och tryckte ner Alex i leran.


Det tyckte Alex var lajbans så han gjorde det ungefär 300 gånger till. Himla bra sätt att få igång henne tyckte han. Det tyckte inte hon. När Skräcken härjade med honom så kom lilla Hedvig (typ tre kilo) farande och skulle försvara Alex. Det är ju hennes lillebror och om nån ska slå honom är det hon! 


Vi satte oss och fikade och Skräcken satt bredvid och tiggde, Alex var bättre uppfostrad.
Han var så fin, verkligen snygg och så himla trevlig - en riktigt fin hund har det blivit av lille Melker.