Insåg att jag var lite otydlig i inlägget om exet och hans kvinna.
Jo, jag är själv svartsjukt lagd. Tyvärr. Skulle kunna ge mycket för att slippa det. Men eftersom jag är singel har jag ingen nu att vara svartsjuk på. Vilket är en av fördelarna med att vara singel för j-ä-v-l-a-r vad ont sånt gör. Vet inte om det beror på låg självkänsla, livlig fantasi eller en överjävlig blandning av de två. Eller att man råkat ut för lögner och svek.
Jag är inte den typen som ställer till scener och lever fan, cirkusen pågår inne i mitt huvud medan jag är upptagen med att hålla masken.
Så visst, jag förstår andras svartsjuka, absolut, men hoppades på att hon ville träffa mig för då skulle det ha tagit säkert hela 12-14 sekunder innan hon förstod att han och jag är verkligen bara kompisar och inget mer.
Ja, han ringer mig i smyg. Eller rättare sagt, han står inte i köket och ringer utan gör det när han är på jobbet. Jag har funderat över det, vill jag verkligen vara någons hemliga kompis? Klart jag inte vill och jag håller fortfarande på och funderar över det. Vi pratar inte om henne, alltså jag löser inga eventuella relationsproblem utan vi pratar om vad vi gjort. Rent praktiskt alltså. Typ: Jasså, har ni åkt go-cart hela familjen? Jag har varit i ett drömhus i skärgården.
Så, vad skulle DU göra i min sits?
3 kommentarer:
Jag hade brutit kontakten. Varför gör han det? Han har väl kompisar?
Modigt av dig att skriva om det.
(temat du tar upp är dödsintressant, jag gillar att det sätter igång tänkeriet!)
En sak jag tror gör att han gärna hör av sig är att ibland pratar vi om en vän till honom (som jag lärde känna via honom, och lärde känna bra) som tog livet av sig under dramatiska former. Hans kvinna träffade aldrig den killen. Det KAN vara en anledning, men du har en poäng, jag ska fråga honom nästa gång!
Jag hade brutit kontakten :-)
Skicka en kommentar