Hundarna sprang som dårar och la sig/rullade/snuskade omkring i alla pölar som finns längs löparslingan där. Alldeles i början av promenaden finns en väldigt djup historia med sunkigt vatten som stinker svavel. Hundarna älskar att bada i den.
När vi nästan var klara så tittade jag på Skräcken som var grå/brun av gegga och funderade på ifall vi skulle ta oss ned till stranden innan vi åkte hem. A hade exakt samma tanke för när jag hämtade luft och öppnade munnen för att fråga vad hon tyckte så frågade hon mig ifall vi inte skulle låta hundarna bada av sig gegget.
Sagt och gjort. Det blev en besvärlig promenad ned till vattnet för Skräcken drog som en dåre i kopplet. Hon visste ju var vi skulle.
Sista biten fick de springa lösa ned i vattnet. Vilken lycka det var för dem att få bada!!
Vi slängde några pinnar åt dem och försökte få dem att stå still för lite poserande. Jamen jösses vad de inte var intresserade av nåt jäkla stillastående när hela Mälaren fanns där.
Du ser min skugga? Jag håller upp en pinne för att hon ska bry sig.
Efter att jag tjatat upp och mutat Skräcken (Alva är väluppfostrad och lyssnar på sin matte) så satte vi oss i bilen. Då var det nån som slocknade.
Hon fortsatte sova när vi kom hem. På kvällen gick vi ut för att träffa hennes kompisar Clara, Alice och Stella och då var det Claras matte som såg att Skräckens svans såg underlig ut. Hon har vanligtvis hög svansföring, ser ut som en samojed typ, men nu fick hon inte upp svansen. Men hon kunde vifta och verkade inte ha ont.
Hon hade åkt på vattensvans/svansförlamning. Duktig matte som låter hunden bada i +12 grader........skit också. Men det brukar gå över på några dagar och det viktiga är att hon inte har så ont. För två år sen fick hon en rejäl svansförlamning som till och med gick ner i bakbenen på henne, skitont hade hon.
Så nu väntar vi med nästa bad tills det blivit lite humanare temperatur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar