Om att skicka mig på en blind-dejt

För några år sen var det en kompis, vi kallar honom Matte, som i sin tur hade en kompis som ville gå på dejt. Så Matte frågade mig och jag sa ja. Stupid me.

Vi bestämde tid och plats eller rättare sagt Dejten (som jag kommer kalla honom) fick välja och han valde ett sunkhak i en förort. Det var sommar och värmebölja så jag tog fram strykjärnet, plattade ut en klänning, kammade håret och målade mig. Såg till att vara där i tid och slog mig ner på uteserveringen.

Efter en stund stannade en taxi utanför och ur klev han som var min dejt. I badshorts och t-shirt. Inte var han nykter så det störde heller. Hejja. Han kom och satte sig, servitrisen kom och frågade vad han ville ha. Då tittade han bara på henne på ett väldigt konstigt vis men sa inget, till slut sa hon:
-Jaha, du vill ha en Sol?
-Ja, sa Dejten.
När hon gått iväg vände han sig mot mig och sken som en sol, stolt som en tupp.
-Såg du, hon känner igen mig!!
-Ehh..vad fint, grattis!

Så där satt vi, det är ju alltid lite konstigt när det är nån man aldrig träffat förut men jag gjorde mitt bästa för att vara trevlig. Det ansåg tydligen Dejten att man inte alls behöver. Han var mest dum och dryg, som skapligt många blir av alkohol.(En kort sammanfattning av det han sa är att alla andra människor var dumma i huvudet) Eftersom jag är utrustad med ett lite udda sinne för lojalitet så satt jag kvar och lyssnade på idiotens Dejtens utläggningar om allt möjligt ointressant. Under tiden fylldes stället på.

Efter ett par timmar hade vi ätit klart (även om jag allvarligt övervägde att hugga mig själv i handen med gaffeln för att få en bra ursäkt att gå därifrån) och gick in och hängde i baren. Vid det här laget var jag skapligt less på honom men jag var fortfarande trevlig.

Väl därinne så kom det fram en trevlig kille som kände Dejten och de stod och pratade en stund. Jätteskönt för då fick jag vara ifred ett tag. Men så hör jag att kompisen säger:
-Åhh fan, det här är alltså er FÖRSTA dejt? Då måste jag ju fråga; Klickar det?
Där och då så smådog jag lite och låtsades att jag inte hört ett smack utan istället rå-glodde jag på tv:n som var på och visade nån fotbollsmatch. Men så lätt skulle jag ju inte komma undan tydligen. Dejten armbågade mig (japp!) och frågade om det klickade medan han tindrade med ögonen allt vad han orkade.
Jag hade ingen större lust att ljuga så jag tittade på honom och skakade på huvudet.

Amen-snälla-nån vad glad han blev över det då. Inte. Han satte näsan i vädret och putade med sur-läppen! Han bar sig åt som en unge så jag tog honom i armen, ledde ut honom på uteserveringen, satte miffot i en stol, satte mig själv mitt emot och frågade:
-Vad håller du på med?
Han f ö r s ö k t e fixera mig med blicken och brölade ett:
-Du säger att det inte klickar och jag har ju gillat dig sen första stund!
Då brast det, han hade gjort slut på allt tålamod and then some...så jag vrålade:
-Det är väl klart du har, jag är ju trevlig men du är ju bara dryg och dum!!
-...men..vaddå...jag var ju nervös ju, pep Dejten.
-Det var jag med men jag beter mig inte som om jag behöver ett gruppboende för det!!!

Jag vet, det var inte det mest mogna jag kunde ha sagt men jag var less, ok? Efter en sån kommentar kan man vänta sig att den andra personen (den med gruppboendebehov) antingen klipper till en eller iallafall stormar därifrån. Men nej. Det fanns ett tredje alternativ som jag aldrig hade kunnat tänka mig.

Han log, lutade sig fram och sa:
-Får jag en puss.

Då skallade jag honom. Närå, skojar bara. Jag tog en sväng förbi baren, sprang rakt in i armarna på en kanonsnygg kille, han fick mitt nummer och sen hade vi en fling hela den sommaren.

Så nu är de som funderar på att fixa ihop mig med nån på en blind-dejt varnade (Hej Agge!) att det är bäst det inte är nån dåre för även jag tappar humöret till slut.