Idag för tre år sen

22 juni 2008.

Jag sov skitdåligt på natten. Hela dagen satt jag och tittade på klockan.
Halv tre satte vi oss äntligen i bilen, mammuten, brorsan, hans tjej och jag.

Vi åkte till kenneln som ligger utanför Byhålan-som-Gud-glömde. (Vem visste att jag två år senare skulle börja jobba där som kennelflicka....the Lord works in mysterious ways)
Äntligen skulle jag få hämta hem henne, Oxundas Cute Callista. Jag hade redan bestämt att hon skulle kallas Jessica. Lise-lott låg sjukt högt på listan bra länge men det blev ett okristligt hallå på omgivningen. 

Här ligger älsklingen och gonar sig i gräset medan jag skriver på köpeavtalet.

Vi tog lite bilder på hennes mamma också, Sydnie (eller Fifigull som Larsson kallar henne, jag säger kort och gott Lullan), tänkte det var bäst att få några bilder ifall man inte skulle träffa henne så ofta. 


Här är fina fina Sydnie med sin brutal-tjocka isbjörnsunge bredvid sig.

                                            Det vita, luddiga till höger är alltså Skräcken


Så hoppade vi in i bilen, jag med Skräcken i knäet i baksätet och vi åkte hemåt.
När man åker tillbaka till civilisationen börjar det med 11 km kringelkrokväg. Valpen vrålade hela vägen. Så fort vi kom ut på stora vägen tystnade hon och till slut somnade hon. 


Men hon piggnade till när vi var framme och hon för första gången beträdde marken i ghettot som hon nu kallar sitt hem.

                                                            Överlycklig Kennelflicka!


Men varför jag inte har skor på mig minns jag inte. Men jag var väldigt glad.


Hon blev jätteglad när vi kom in och hon fick syn på katterna. De blev lite mindre glada.
Efter ett par timmar kom päronen och hälsade på. Papputen hade ju inte träffat henne än.

Sen fick hon presenter

När vi gick och la oss på kvällen så lyfte jag upp henne i sängen. Men efter att hon ramlat ner två gånger fick det vara. Hon la sig under sängen och rätt under mitt huvud. Där låg hon och fes sig igenom natten.


Sen dess har livet larvat på. Inget är sig likt. Jag minns inte längre vad jag gjorde med all tid jag hade innan hon kom.

Den här bilden tog jag idag, vi var ute med kompisar. Stella är med på bilden, hon är en vit herdehund och hon dyrkar marken som Skräcken går på. Kärleken är inte så värst besvarad men den enda gång som en hund bestämde sig för att vara dum mot Stella var Skräcken där och försvarade henne. Det kändes som syskonkärlek, du vet den där att "Du får inte slå min lillasyster, ska hon ha smörj är det JAG som delar ut det!" 


Min vackra och djupt älskade Jessie i det element hon älskar mest, vatten!