....är inget jag följer. Eftersom jag provat det livet.
För länge sen var jag ihop med en mjölkbonde i Blekinge. Eller rättare sagt hans pappa var storbonden, sonen var som han själv sa "Elektriker på dagtid och träl övrig tid".
Bönder och stadsfolk är en knepig blandning. Hans kompisar åkte många mil för att komma och inspektera "Fruntimret från Stockholm". Det kändes ju väldans sådär att bli glodd på.
Inte en käft ringde innan heller utan helt plötsligt sladdade de bara in på gårdsplanen.
När han hämtat mig vid tågstationen första gången så stannade han bilen bredvid en hage och frågade på allvar om jag kunde se skillnad på en ko och en häst! Han trodde mig inte när jag gapskrattade och sa JA så jag var tvungen att peka och säga vilket som var vad.
Sen bjöd Elektrikern/Trälen in till nyårsfest. Många tackade ja.
Han bestämde att det skulle bjudas på Chili con carne. På allvar! Hur jag är lirkade så gick det absolut inte att ändra.
Så fick han körtelfeber (eller kyss-sjukan som den så muntert kallas) och jag fick själv fixa med den där j*vla chilin medan han låg i soffan och fräste order.
När gästerna kom så tittade de konstigt på oss och 80% sa:
"-Men jag åt innan jag gick hemifrån"
Vad fint.
När det inte var nyårsfest så drev jag familjen från vettet genom att envisas med att döpa djuren. En fin kalv döpte jag till Christer. En galet inavlad kattunge fick heta Solveig.
Vi plogade snö och jag var in-charge-of-the vindrutetorkare. Vi hade kul. Men när han ville ha hjälp att måla om köket "partigrönt" så vägrade jag. Där gick gränsen.
Själv var han snäll och såg till att han hade "köpemjölk" i kylen. För första gången. Stadsfolk tål inte alltid opastöriserad mjölk. Men han muttrade lite om det.
Avståndet från the ghetto till Blekinge och våra olika livsstilar gjorde väl sitt, så det varade inte så länge.
Men jag kan fortfarande se skillnad på en häst och en ko!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar