Jag hade sån tur att två tikar, Vilda och Janelle, var dräktiga när jag började på kenneln. Såg fram emot att vara med på valpning och sen följa de gulliga valparna medan de växte upp......little did I know....
Vilda var beräknad till söndag 20 april och Janelle tisdag den 22 april. Veckan innan glodde vi konstant på tjockisarna (tänk anaconda som svalt ett får), tempade dem och höll på. Ingen visade tillstymmelse till att vilja kläcka ägg så på eftermiddagen fredagen den 18:e åkte jag hem som jag brukar.
Jag hann knappt lämna kommunen innan apan gulliga Vilda började valpa.
"Skit också, men Janelle är ju kvar".
Jag kommer hit på söndagar. På eftermiddagen mellan 17-18.
Därför kom Janelles första valp klockan 14. Thank you very much.
Men jag var där vid 18 och hann se tre ungar födas. Väldans kladdig historia det där.
Innan de ens var födda bestämde jag att de behövde arbetsnamn! De får ju tjusiga kennelnamn senare och många (Tuppenjag!) kallar hunden något helt annat.
Men jag ville kalla de här för något och hade bestämt att Vildas ungar var Saltkråkeungar så namnen fördelades raskt, pojkarna blev Melker och farbror Vesterman. Flickorna blev Teddie, Freddie, Stina, Skrållan och Aurora som inte finns i Saltkråkan men vaddårå?
Janelles ungar var Bullerbybarn, pojkarna blev Olle, Bosse och Lasse. Flickorna blev Anna, Lisa, Britta och Kerstin.
Nu är det så att små valpar behöver man hålla ögonen på, kolla att de mår bra och att ingen har irrat iväg till nåt hörn och blir kall eller att mamman är trött och lägger sig slarvigt så nån liten hamnar under henne. Därför bor de i sovrummet. Larsson hade Vilda och hennes sju bebisar i sitt sovrum och jag fick Janelle och hennes nyfödda i mitt rum och första natten fick jag lära mig något nytt. Nyfödda valpar låter! De låter så in i h-e!!
Ni som sett Stjärnornas krig och kommer ihåg roboten R2D2 och dessutom minns hur han lät "bzzz bzzz gnissel pip vissel bzz", ni har en aning om hur dessa sju valpar levde om. Jag tror jag bad dem vara tysta 23 ggr den natten, ni vet att första gången ber man vänligt "Snälla ungar, kan ni vara lite tysta tror ni?" och sista gången blir det mer ett brölande, desperat "Men KÄFTEN då!!"
Och det hade säkert hjälpt ifall det var så att små valpar hör något men de är blinda och stendöva i ungefär 10-12 dagar. Kanonpraktiskt ifall man vill hålla en rejv hemma men annars är det mest irriterande. De här ungarna gapade hysteriskt så tro mig när jag säger att jag glodde dem i öronen v-a-r-j-e dag för att se om det skulle gå att ha ett litet samtal.
Ännyväjj, bland dessa vrålapor fanns det en som utmärkte sig redan under första natten.
En tjock, ganska ljus pojke. Det var han som föddes först och han led uppenbarligen av storhetsvansinne.
Han skrek jämt! Allra högst vrålade han om nån av de andra råkade lägga sig lite ovanpå honom. Övrig tid skrek han om det mesta; Jag vill ha mat! Ge mig en bättre tutte! Jag är varm! Jag är kissnödig! Är vi framme snart? Jag fryser!
Det var Olle. Så jag tog upp honom, tog en ordentlig titt på honom och stackaren såg inte klok ut! Stort huvud, GIGANTISK näsa och småsmå tjocka öron som stod rakt ut. Han såg ut exakt som träsktrollet Shrek!! Så det blev hans nya namn.
Om ni klickar på bilden förstoras den och ni ser i närbild hur stygg han såg ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar