Halleluja!

För ungefär en månad sen mötte jag en man när jag var på väg hem från affären.
En snygg norrman med århundradets utstrålning! Supertrevlig och luktade gott
(jag är en sucker för god herrparfym).

Hur som. Han berättade att han går bibelskola i Kungsängen. Frikyrklig.
När han pluggat klart flyttar han hem till Norge.
Eller som han  själv sa "Dit Herren leder mig - visst lever jag ett spännande liv?!"

Svein hette han. Han berättade att de kör mycket med förbön, de ber alltså för andra.
Så frågade han om jag har problem med något. Japp, magen bråkar.
-Jag kan be för dig om du vill!
-Absolut, gör det du, svarade jag och trodde att han skulle göra det nästa dag i skolan.

FEL!

Det blev handpåläggning och en bön på plats. Bland folk. Som höll på att glo ihjäl sig.
Hade det varit för några år sen hade han fått en helt annan reaktion från mig, men av någon anledning tyckte jag det var helt underbart.

En man som tror och inte skäms utan bara lever ut sina ideer.

Så där stod vi, med folk som passerad runt oss, han med en hand på min mage och pratade väldans högt med Jesus och jag som stod där med världens största smajl!

Jag tackade honom för vänligheten och gick hem, fortfarande leendes.
Och en tanke poppade upp.
Om den där Fossmo i Knutby ens har en tredjedel av den här mannens utstrålning så
förstår jag att det var mycket ompa-ompa i tvättstugan. Skrämmande!