fredag 17 december 2010

Valparna flyttar hemifrån!

Från fem veckors ålder fick småttarna vara ute i valphagen varje dag, under förutsättning att det var vackert väder. Ute var lajbans!! 
De dagar det regnade eller var småkallt fick de vara inne och perkele vad förbannade de blev! Men det går inte att förklara vare sig förkylning eller lunginflammation för små svansviftare. 
                                         Middagslur i valphagen


Det kom fler människor och tittade på valparna, dels Larssons kompisar och en del tidigare valpköpare samt de som var intresserade av att köpa just de här valparna. Jag stod brevid valparna varenda gång som en hagga och höll koll, men vad trodde jag folk skulle göra, äta upp dem?? Jag vet faktiskt inte men jag vet att jag ville vara med. Larsson märkte det och var snäll nog att alltid be mig visa valparna. Varje gång snodde jag åt mig Shrek.




Vid sex veckor så händer något annat med valparna, de förvandlas till pirajor!!!!
De bits, bits, bits och sen tar de en tugga till. De biter i allt, leksaker, matskålar, varandra och allra helst i människor. För de som sluppigt bli massakerad av valpar kan jag berätta att det känns som om 26 myggor bestämt sig för att sticka en på ett väldigt litet område samtidigt. Det gör skitont. Tänk då fjorton pirajor som kan springa superfort. Själv springer man inte med rädsla för att trampa på nån liten. Tidigare gick jag till rastgården ute och körde ner båda armarna och körde lite mass-gos med valparna men det slutade jag raskt med. Jag vill gärna behålla mitt blod INUTI min kropp.

Nu hade de växt såpass att de kunde ta sig ut ur boxarna i källaren, de räckte med att en enda valp tog sig över så följde de andra efter, en morgon satt det fyra glada skitungar i trappen och de andra tre hade smitit in i ett annat rum. Då var det dags att bygga sig lite nere i källaren, det går inte att låta dårarna gullen löpa fritt där nere inte.
De dagar det regnade fick de stanna inne, men man behövde ju städa hos dem, byta sågspån och så. Man tog en box i taget, ut med ungarna på golvet och så sopade och skyfflade man ihop skräpet och slängde i en säck. Låter enkelt va? Försök göra det med sju pigga valpar runt benen som så gärna "hjälper till"....de bet i borsten, förstörde säcken med nytt spån, förstörde säcken med smutsigt spån, bet mig i benen, körde in sina små skallar mellan tvättmaskinen och väggen (tre stycken gjorde det i tur och ordning), fastnade där och lät som flyglarm. Medan ett gäng var ute på golvet så satt de andra och stormskällde i sin box, supergriniga för att de inte fick festa runt som de andra. Sen när första boxen var klar, satte man in valparna igen och gjorde samma sak med andra boxen. Mina gympadojjor hämtade sig aldrig från lektagen nere i källaren.
                                         Från vänster; Stina, Aurora och Melker i sin box i källaren



Men nu flög tiden iväg, valpköpare kom och gick. Larssons kompisar Hasse och Eva skulle ha varsin valp från varsin kull så de hade första tjing.
När de bestämt sig så fördelade Larsson ut de andra, eftersom hon är VÄLDIGT kunnig så bestämde hon vem som skulle till vilken familj. Naturligtvis tog hon hänsyn till de som lämnat önskemål och vilken valp de helst ville ha. Helt plötsligt var Shrek över, det fanns ingen köpare till honom!!!! Den här vackre prinsen stod utan köpare....


Men det ordnade sig till slut, han fick en toppenfamilj som längtat länge efter hund och de blev väldigt förtjusta i honom.
Alla 14 valpar fick fina familjer, många av dem hör av sig med uppdateringar om ungarna och det är så roligt att höra hur de är och få se bilder på hur de ser ut.

Valpar är underbara och alldeles ljuvliga men jag erkänner.....man blir väldans glad när de flyttar, vid åtta veckors ålder är de redo för att börja leva livet ordentligt och få lära sig hur allt går till. Jag trodde aldrig det när jag såg dem som pyttar men på två månader utvecklas de enormt.
Det lir lite tomt och tyst när de flyttat men lugnet som lägger sig...ahhhhhhhhhh, nästan obeskrivligt skönt.

Men först var det en tung stund, skulle jag ju säga Hej då till Shrek.........


....det var inte helt enkelt men det gick. Jag var ju helt inställd från början på att inte köpa honom, bara göra honomv väldigt kelen och trevlig.
Faktiskt kan jag utan att ljuga tala om att jag lyckades.
När Shrek som nu heter Kevin hade bott med sin familj (som jag tyvärr inte träffat ännu men Larsson har berättat för dem om vår romans) en månad så ringde de hit till kenneln, de pratade med Ewa en stund och sen ville de byta några ord med mig.
De ville tacka för all kärlek jag gett honom och tala om att han var såååååå kelen, tillgiven och vänlig.
Åhh vad glad jag blev, det var exakt vad jag varit ute efter! Jag tipsade om att jag alltid lyft upp honom mot min kind och de hade de förstått av hans beteende.

Men nu ska jag nog skicka ett litet mail till dem och fråga om vi inte kan ses, vill så gärna träffa honom och jag lovar att inte bryta ihop ifall han glömt mig. (det där sista är ett ljug)

Inga kommentarer: