Det började i tisdagskväll när middagen delades ut till hundarna. De brukar alla kasta sig över maten men just då åt Annie bara halva sin portion. Hon var inte så intresserad.
Klockan 22 flåsade och stånkade hon något väldigt så Wennborgskan och jag nattade alla andra hundar och tog med Annie upp på övervåningen. Eftersom jag skulle sova i Larssons rum i dubbelsängen så tog jag med Mabel upp som sällskap. Hon blev väldigt glad.
Jag somnade vid elva och vaknade igen halv ett av att Wennborgskan gick ner på nedervåningen och jag hörde Annie skrika till. Då lämnade jag Mabel i sängen o flyttade in i gästrummet där Annie låg i valplådan.
Hon flåsade nåt hemskt och man förstod att hon hade skitont!
Ser du den trasiga fällen hon ligger på? Den blev hon besatt av. Vi försökte flytta den ur lådan senare för att inga ungar skulle fastna i den men då blev hon galen, hoppade ur lådan och la sig på fällen på golvet. Det var bara att resignera och ge henne den.
Men det var nåt mer som Annie blev besatt av. Wennborgskan! Annie skulle ha henne att sitta i valplådan och eftersom fru Wennborg är vänligheten själv så satt hon där. HELA JÄVLA NATTEN! Mig brydde sig inte Annie om överhuvudtaget. Jag var lika intressant som en sten ungefär så jag klagade med ett högljutt "-Det här är kränkande särbehandling!" men Annie fortsatte att blänga fult på mig.
Natten gick. Annie hade ont och Wennborg försökte lugna henne. Själv somnade jag på en tvätthög. Sov inte så bra utan vaknade ofta. Tydligen somnade jag vid ett tillfälle mitt i en mening.
Det blev morgon och övriga hundar skulle ut i trädgården och sen ha mat. Jag försökte dela ut mat men det var många som inte ville ha. De kände väl vad som var på gång.
Upp på övervåningen till Annie och Wennborgskan. Annie hade JÄVLIGT ont. Det var synd om henne. Hon skällde, skrek, rev sönder tidningar, stånkade, var orolig och mådde illa. Annie drack galna mängder med vatten. Hon började spy upp vattnet och då upptäckte jag en fördel med att inte vara hundens favorit. Wennborg flyttade runt i lådan för att undvika att få kräkigt vatten på sig men Annie skulle absolut ha sitt huvud i hennes knä. Gissa vem som blev nerspydd? Inte jag :)
Ännyväjj, till slut började det hända grejer. Vattnet gick 10.30 och klockan 11 började Annie krysta. Emellanåt försökte W lämna lådan för att röka men då skällde Annie som en galning. Jag försökte prata med henne
"Men här är jag lilla gumman, så duktig du är"
Hon slängde en dra-du-åt-helvete-blick åt mitt håll och tittade bedjande på W.
Klockan 11.40 kom det ut en liten flicka med rumpan först. Väldigt liten var hon. Hedvig!
Nu trodde vi att Annie skulle stressa ner lite och pyssla med sin bebis. Fel! Hon var fortfarande väldigt orolig och la sig på magen så Hedvig inte kom åt tuttarna. Hygglo. Vi var beredda på en unge till men icke då. Annie fortsatte som tidigare, hon skrek, skällde som fan och hade det jobbigt. Inte en unge föddes.
När det gått en och en halv timme började vi bli nervösa. Men efter två timmar som kom Morgan. Även han med rumpan först. (jag tänkte lägga upp bilder på alla ungar en och en men då tar det här upplägget aldrig slut!)
Nu tog det hela fart, på 25 minuter kom det tre ungar! Först Morgan, sen Maximus och så Margot. Det var knappt så vi hann med. Men nu var Annie lite mer intresserad av ungarna. De fick komma åt tuttarna och la sig nära henne som små kycklingar.
Wennborgskan tog hand om själva valpen när den kommit ut, drog av hinnan och sånt. Själv var jag förste klippare som nöp av navelsträngar. Kanske inte var så bra på det då. Långa strängar var det och jag lyckades drälla ner Annie varenda gång med blod. Hon såg ut som en krigsmålad indian!
Maria och Michael (uttalas Majjkäll) kom med 18 minuter mellan varandra. Annie var fortfarande lite stressad. Men nu dröjde det en hel timme utan att något hände. Men då föddes Mirre och Annie lugnade sig betänkligt. Låg på sidan och lät ungarna klänga. En halvtimme låg hon så och sen krystade hon ut huvudet på nästa valp men sen struntade hon i resten. Då tog Maud tag i det själv och simmade ut.
Åtta små juveler blev det, fem flickor och tre pojkar. Finfina ungar.
En timme efter att valpningen var klar kom Larsson hem. Hon fick sjuktransport och en miljon attiraljer och hjälpmedel med sig hem. Hundarna blev galna när hon kom hem. MAMMA!!
Larsson släpade sig runt och hälsad på alla hundar, upp för trappan och säga hej till Annie och alla bebisar.
Nu hade Wennborgska varit vaken i 36 timmar. Vi åt lite korv och sen var det godnatt här. W valde att sova på soffan i vardagsrummet, Larsson i sitt rum och jag delade med Annie och valparna. Hade väckarklockan på ringning en gång i timmen för att kolla valparna, att alla låg på plats och ingen förvirrat sig ner i nån hörna.
De här ungarna är sin mors barn på alla sätt. Vilket jävla liv de förde i natt!! Jag hade inte behövt ställa väckarklockan för de där ungarna såg till att hålla mig vaken. Men jag smålurade emellanåt.
Dagen började med en trippel magnecyl för här finns det ingen tid för vila. Jonna fick tillbringa natten uppe hos Larsson för hon är nu flåsig och tänker troligtvis kläcka ägg idag. Men nu måste Larsson tillbaka till Danderyd för att bli omgipsad. Det har blödigt ifrån foten i natt, så mycket att det gått genom gipsat och blivit en pöl på golvet.
Allt det här sammantaget betyder att den som ringer hit till kenneln idag om något oviktigt (det mesta sorteras in som det idag) kommer att sökas upp och ges spö.
Full fart framåt!!
2 kommentarer:
Åh vad de är pyttepytte små och vilken fin bild på alla! Jag gissar att du kommer sova väldigt gott när du kommer hem sen :) skönt att allt gått bra och kul att du fick vara med på hela valpningen den är gången och kke en till?!
Stor kram till och Glad påsk!
Va otroligt roligt det är att läsa bloggen,vilket jobb du gör med den,puusa på lilla Hedvig,Nospussar från Kalmar
Skicka en kommentar