Karius och Baktus

Idag har jag varit hos tandläkaren på kontroll. Eftersom det är första april idag så tala jag noga om för henne innan hon började att hon inte fick säga "Allt ser bra ut" bara för att sen vråla "April april", hon förstod och lovade att inte luras.

Ingen tycker väl att det är kul att gå dit (utom brorsans son som när han var tre år helt plötsligt började gråta för han ville så gärna gå till tandläkaren) men man kan ju vara mer eller mindre positivt inställd till det hela. Jag hör till dem som sover dåligt natten före och är halv hysterisk när jag kommer in.

Jag går hos folktandvården på Fridhemsplan, där jobbar världens bästa Ewa som är expert på oss som inte tål så mycket. Hon är alltid glad, vänlig och det viktigaste: Lätt på handen!

Första gången jag lagade en tand där så var jag ombedd att dyka upp 45 minuter innan behandlingen skulle börja. Jag fick dricka nåt som heter Dormicum och är lugnande. Man blir väldigt dum i huvudet av det fast på ett bra sätt! Ingenting är otäckt och tiden går fort.

När jag sen satt i stolen fick jag först bedövningssalva där hon skulle sätta sprutan och efter en minut när salvan sparkat in fick jag sprutan. Kändes inte. Ja, du hör ju själv. När det kommer till smärta så är jag en stor bebis.

Sen borrade hon för glatta livet och höll på i vad som senare visade sig vara 45 minuter. Jag höll på att somna i stolen och tyckte jag knappt hunnit sätta mig förrän hon sa att "Sådär, nu är det klart". Då reste jag gick och dängde rakt in i väggen. Oj då, medicinen visste var den tog. Jag blev lotsad tillbaka till väntrummet för att betala och kvinnan i kassan ville ha sjuhundranånting, jag gav henne en femhundring. Då sa hon igen att det var SJUhundranånting. Hoppsan. Gav henne lite mer pengar. Så tittade hon på mig och sa att "Det är nog bra om du sätter dig en stund på soffan här och vilar".

Men efter två minuter tröttnade jag på det och gav mig ut på stan. Tillbaka till jobbet tänkte jag. Då jobbade jag på Centralstationen och jag var kompis med ordningsvakterna där. Deras lokal låg vägg i vägg med mitt kontor så vi brukade äta lunch ihop. Så jag stack in huvudet och sa Hej. Jag möttes av ett vrålgarv!

När Mackan slutat skratta (tog en stund) och torkat tårarna så sa han "Om jag inte kände dig så skulle jag plocka in dig direkt. Vet du hur du ser ut??"
Det visste jag ju inte så jag fick en spegel att glo i. Jag hade ögonlocken på halv stång och en så slö blick att det var otroligt, jag såg ut som en människa som går på tunga droger och som precis har petat i sig en skaplig laddning!!!

Så himla snygg hade jag varit hela långa vägen från Fridhemsplan till Centralen. Som jag promenerade. Med små stopp för att gå in i affärer. Jamen hejja!!!

Nästa gång jag skulle dit så hade jag lärt mig min läxa. Jag tog med mig solglasögon!

Men idag hade jag inga hål. Däremot hade jag som vanligt tandsten och behöver gå till en hygienist som gör rent. Tandläkaren bad sin sköterska ordna en tid åt mig med orden..."för jag litar inte på att Kennelflickan gör det".

What can I say? De känner mig.